Scary Movie - förr och nu

Kalla mig gammaldags eller konservativ, men skräckfilmer ska inte vara roliga. Skräckfilmer ska skrämma dagsljuset ur en. Hur bra de två första Scream – filmerna än är så står de sig slätt mot t ex Alla helgons blodiga natt, Exorcisten eller The Shining.

Först vill jag bara avhandla filmen som är mer crazykomedi än rolig skräckfilm - aktuella Scary movie. Lite ute på hal is eftersom jag inte sett den, men jag vet att jag kommer att göra det och vet likaväl att jag kommer att skratta gott och mycket. Spelar ingen roll att allt är snott och att humorn är lika låg som man kan känna sig när hösten nu på allvar gör intåg. Trailern skrattar jag åt varje gång jag ser den och känner att det är precis den infantila och slapstick- liknande humorn som finns i de klassiska Titta, vi flyger-filmerna eller Leslie Nielsens Nakna pistolen- trilogin. Och ibland är den humorn helt oslagbar.

Trots att jag har hyllat alla tre Scream- filmerna, speciellt de två första, så vill jag ändå slå fast; skräckfilmer ska vara läskiga och spännande. Punkt slut. Det ska erkännas att när jag första gången såg Scream på bio så blev jag skitskraj, helt enkelt. Visst, ironin och blinkningarna åt gamla skräckisar och distansen och humorn fanns där, men Cravens intensitet i regin och hans otroliga kunnande inom genren resulterade i en ganska osannolikt lyckad mix av skräck och distansfull ironi. Mycket hjälp hade han av manusförfattaren Kevin Williamson, som har sett en hel del skräckisar i sina dar, det märks.

Men i grund och botten är jag lite kluven till filmer som t ex Scream och det handlar mest om att jag ogillar genreblandningar. Ta actionkomedier. När såg man senast en sådan film som funkade och kändes hyfsat fräsch? Inte var det igår direkt. Om Big mommas hus är en indikation på dagens actionkomedier så blir man ju lite mörkrädd. Jämför man nya generationens skräckfilmer med 1970- och 80- talens rysare så visar sig både en positiv och negativ bild. Å ena sidan är det skönt och upplyftande att man slipper se storbröstade blondiner som endast är med för att bli upphackade i småbitar eller dumma tonåringar som går in ensamma i mörka hus och ropar, hallå? Är det någon här? Men å andra sidan kan det smarta och ironiska i längden skapa urvattnade skräckisar som mer blir till en nästan jämnbördig kamp mellan mördaren och de tilltänkta offren än gastkramande skräck som bygger på överraskningar och chockeffekter.

Jag säger inte att skräckfilmer ska vara helt befriade från roliga inslag, inte alls, det skapar ju en nödvändig brygga mellan transportsträckor och ""slasher"" – scenerna. Publiken slappnar av och sedan, pang! slår det hemska till och alla hoppar i fåtöljerna. Men om man jämför Alla helgons blodiga natt (1978) med Scream (1996) så är skillnaden ändå mycket stor. I Scream är alla inblandade med på noterna, man vet spelets regler och tonåringarna har all sin filmkunskap i ryggsäcken som försvar mot mördaren/ mördarna. I John Carpenters stilbildande film om Michael Myers är ondskan obönhörlig och utan förklaring och den slår till som en blixt från klar himmel. Ingen ""glimt i ögat"", ingen populärkulturell blinkning mot publiken, ingen distans. Bara ondska. Bara skräck. Den eventuella humor som finns är integrerad i händelseförloppet och känns realistisk och naturlig, men i Scream är det mer som en ironisk blinkning mot den filmkunnige.

En ""rolig"" överraskning var Final destination från tidigare i år, som lånade från Scream rent tematiskt, men samtidigt lutade sig mer mot äldre och mer traditionella skräckisar. Den var visserligen ganska ""smart"" , men saknade ironi och glimten i ögat. Den var bara ruggig och stundtals riktigt obehaglig.

Men jag vet inte. Kanske börjar jag bli gammal. Eller så är det bara nostalgi. Kanske är det en generationsgrej. Jag såg Alla helgons blodiga natt första gången när jag var ca 15-16 år och har fortfarande inte sett en bättre eller läskigare skräckfilm. Säger en tonåring samma sak idag om Scream eller första Jag vet vad du gjorde förra sommaren? Men jag står ändå fast vid mitt ord; filmer som t ex Hajen, Omen 1 & 2, Alien, Alla helgons… Terror på Elm Street, Exorcisten och The Shining är alla seriösa skräckfilmer som saknar motstycke vad gäller att skrämma slag på folk. Mycket för att de inte tjafsade om sitt uppsåt och att de saknade (nu kommer det där ordet igen som jag ogillar när det gäller skräckfilmer) glimten i ögat. De var bara jäkligt läskiga. Så är det bara.

Resultat:
Skräckisar då - 3
Skräckisar nu - 1