Jakten på identitet och självförtroende

Det svåraste med att skriva denna artikel var att komma på en bra rubrik. Först tänkte jag på ”Klubben för invärtes beundran”, eller ”Jenkarna och svenskarna” eller ”Inget annat land tycker vi är bra så därför måste vi tycka väldigt mycket om oss själva, så folk i världen tror att vi faktiskt är så bra som vi utger oss för att vara”. Fast den sista rubriken skulle bli på tok för lång och samtidigt sammanfatta denna artikel i en rad. Och då skulle jag inte ens få chansen att beskriva vad jag menar.

Denna artikel kom till strax efter att jag stängt av TV-n i ett slags vredes mod som sakta övergick i ett tillstånd av äckel. Min söndagskväll blev förstörd i och med att TV4 trilskades med att sända Air Force One på bästa sändningstid. Trots att Harrison Ford är med så förblir denna film en i en rad filmer som alla går ut på två saker. Att stärka amerikanarnas svajande självförtroende inför att de är en supermakt och att försöka banka in samma sak i andra nationers människors skallar att så är fallet. Vad beror detta på kan man ju undra. Efter ett samtal med en kollega här på Tellusfilm så kom vi fram till en sak. Den nationalsim och patriotism dessa sortens filmer visar upp är en romantiserad bild av ett land som jagar efter en identitet.

Som flera andra unga nationer finns det ett behov av att luta sig tillbaka på någonting. Detta någonting brukar oftast vara historia. Men ett land som USA har ju ingen historia att skryta med. Dels är den kort, inte ens 300 år och dels innehåller den inte mycket att vara stolt över. Därför försöker man ivrigt att finna andra saker som man kan bygga sin identitet på. Min universitetslärare i norska, menar att detta fenomen även finns i Norge, som tro det eller ej, knappt är 100 år gammalt som egen nation. I Sverige tittar vi på Norge med ibland avundsjuka ögon. Vi avundas den nationalism de visar upp den 17 maj och vi tycker att de verkar vara ett folk i harmoni. Enligt min universitetslärare så är det inte alls så. Precis som USA så söker man efter en identitet och detta sökande kan liknas vid kaos. Den bild man visar utåt är bara en täckmantel för hur det verkligen är.

Så när Harrison Ford som president låter alla hans undersåtar lämna planet före honom, och när hans män tappert offrar sin liv för den amerikanska drömmen och idyllen, så är det ett desperat försök i att hävda sig. Inte minst för sitt eget folk. Och då måste man ju undra hur vi svenskar kan betala 75 spänn för att se en propaganda film på bio. Jag står ganska oförstående inför detta faktum. Men mer pinsamt är det att jag själv sitter där i soffan på söndagskvällen och glor på något som lika gärna kunde vara två timmar med en amerikansk flagga som rör sig i vinden och med nationalsången i bakgrunden. USA vill så gärna att människor runt om i världen ska se på dem på samma sätt som de ser på sig själva. Och så fort man träffar en amerikan utanför sitt eget land så uppvisar de denna nationalism. Men åker man hem till deras egen planhalva så upptäcker man något som inte syns i filmerna. Nämligen sökandet efter identitet, historia och något att verkligen vara stolt över. Detta sökandet befinner sig än så länge, bara i början.

Men helt klart är ju att det är inte därför vi ser den och tur är väl det. Vi ser dessa filmer för att få lite action och spänning. Kanske är det ett bevis på avsaknad för att just svensk film saknar detta. Kanske är det för avsaknaden av svenska nationalism som vi behöver gotta oss i andra länders dito. Eller så är det för att vi är så himla dumma att vi inte fattar bättre. Så då är ju frågan, vilka är egentligen dummast? Vi som ser på det och låter oss luras av propagandan eller de som producerar den?