Dags att spela död!

Jag tror att Jesus föddes då. Eller om det var då han blev döpt. Eller var det så att han steg upp till himlen…Nåja, jag tänker äta mina pumpor, suga mitt blod och vässa mina tänder ändå. Och låt barnen för allt i världen klä ut sig till döda människor, monster och spöken, det gör dem säkert bara gott att närma sig livsfrågorna på ett lite mer avslappnat sätt.

Denna helg måste nog vara en av årets mest bisarra helger. Inte för att alla ska leka döda, nej, utan att helgen kan firas på två sätt. Antingen i en kyrka eller med huvudet i en pumpa. De som firar den i kyrkan skulle sannolikt också vara de som smäller igen dörren i ansiktet på dina ungar när de knackar på och vill ha godis, skrikandes ord som ’hedningar’, ’gud’, ’Jesus’ och ’helgon’. Men egentligen så är själva halloween en tradition vars rötter fanns långt innan bibeln ens var skriven. Enligt den keltiska mytologin samlade mörkrets furste ihop själarna från dem som dött och överlämnade dem till himmelriket den 31 oktober och detta datum blev också kelternas ”nyår”. Men å andra sidan så vet jag många som firar helgen i en kyrka som inte alls drar sig för att varje midsommar dansa runt ett gigantiskt könsorgan, en sed som är minst lika hednisk som halloween.

Men det man kanske mest förknippar halloween med, förutom pumporna då som jag inte alls förstår var de kommer ifrån, är själva ”skräcktemat”. Ju dödare desto bättre. Naturligtvis måste vi på Tellusfilm ge vårt recept på denna helg, som vi också ser som en riktig högtid vad gäller film. Videohyllorna fullkomligt kryllar av filmer som mycket väl passar högtiden in och det vore omöjligt att nämna alla.

The Burning (Tony Maylam, 1981)
När jag var en si så där 12 år såg jag en film som gjorde mig sömnlös i veckor. En man som det hade brunnit i sprang omkring och slaktade ungdomar med en häcksax. Många år senare såg jag om filmen och trots att jag kunde sova samma natt, kände jag ett stort obehag när kroppsdelar klipps av hit och dit.

Friday the 13th (Sean S Cunningham, 1980)
Att filmerna om Jason med hockeymasken blivit kult har väl ingen kunnat missa. Själv stiftade jag först och främst bekantskap med filmerna om Jason, efter att Alice Coopers sång om filmen ständigt spelades hemma på fritidsgården. Samma tema som filmen ovan, men med lite mer kultstatus må hända.

Halloween (John Carpenter, 1978)
En halloween utan en skrikande Jamie Lee Curtis är inget. En ren klassiker som överträffar det mesta i sin genre och kan därför rekommenderas efter festen på lördag natt. Släck alla ljus i huset, kura ihop dig i soffan och glöm för allt i världen inte kudden.

Poltergeist (Tobe Hooper, 1982)
En av mina stora favoriter. Kanske mest för att det verkade ligga en förbannelse runt serien då flera av aktörerna dog, en efter en. Jag kan se Poltergeist hur många gånger som helst och fullkomligt älska den varje gång. Söta Heather O’Rourke blev bara 13 år gammal, men förblir ändå en av de största barnskådespelarna. Ingen kan säga ”They are heeeare” som Heather O’Rourke. När hon under inspelningen av Poltergeist 3 fick hon en influensa som inte ville gå över. Jag sörjer henne fortfarande och jag vet att det är många med mig.

The Exorcist (Wiliam Fredkin, 1973)
Denna film är en av världens mest otäckaste filmer någonsin. Det är sant. Världen över har människor svimmat och kräkts i biosalongerna och det med all rätt. Denna mycket otäcka historia har fått två uppföljare, inte alls lika bra och i år har den haft nypremiär. Inte för alls så änge sedan gick den upp på biograferna i England efter att ha varit totalförbjuden under många år. Men nu är den tillbaka. Med bättre ljud och några scener som vi aldrig fått sett tidigare. Vill du bli riktigt skrämd, se Exorcisten.

Evil Dead (Sam Raimi, 1982)
Jag har länge varit ett Sam Raimi-fan och det efter att ha sett Evil Dead-filmerna. De är tidvis ganska så otäcka, men det är först och främst den humoristiska och lekfulla Raimi som gör att jag älskar alla tre filmerna i serien. Filmerna kan samtidigt som den skickar kalla kårar längs ryggraden på dig också framkalla hysteriska skratt. Den har förmodligen världens bästa tagline ”Ta farväl av dina nerver”.

Scream (Wes Craven, 1996)
Tänk vad tiden går! Det är drygt fyra år sedan vi fick se den första filmen i serien, men det känns som om det vore igår. Filmen blev snabbt kultförklarad och så fort det stod klart att uppföljare skulle komma, så blev även de kultförklarade, redan då de var på planeringsstadiet. Men det råder ingen tvekan om det: Den första filmen i trilogin är också den bästa. Som vanligt.


Terror på Elm Street (Wes Craven, 1984)
Den svenska titeln på filmerna om Freddy Kruger är något missvisande. Vadå terror? Originaltiteln lyder som följer: Nightmare on Elm Street. Och när man sett filmen så förstår man varför den svenska titeln är missvisande. Det handlar mer om mardrömmar än om terror och det är ju inte undra på om filmerna länge betraktats av oroliga föräldrar som "terroristfilmer". Det är inte Freddys knivhand som gör den intressant utan den stämning som finns med i hela serien (6 filmer!). Närmare dina mardörmmar kommer du inte i verkligheten.

Hellraiser (Clive Barker, 1987)
Om Stephen King en gång i tiden var fantasin, rysarens och äventyrets mästare, så var Clive Barker skräckens. Om du nu protesterar och säger att King är skräckens mästare så bör du genast läsa något av Barker. En hint om vad som rör sig i karlns skalle får du genom Hellraiser, som innehåller fem filmer i samma serier. Den välkända cenobiten Pinhead finns med, han som har massa nålar i skallen.

Till sist så finns det bara en sak att göra. Släck alla lampor, lås dörrarna, poppa popcornet och titta under soffan. Ha en otäck helg, vad du än tar dig för!

I'LL BE BACK!