Oscar® - trams eller garanti för kvalité?

Filmfestivaler finns till höger och vänster. Vissa av dem delar ut priser och andra samlar bara ett gäng halvmögliga fantaster till sina visningar. Vissa besöks av hundratusentals och andra visar endast Dogma-filmer. Det finns av alla de sorter från prestigefyllda Cannes, där vinnaren av bästa film kammar hem en guldpalm, till Östra Kirunas filmdagar och dess Gyllene Älgskit. Eller?

Nåja, bland alla filmfestivaler och tävlingar, priser och uppmärksammade tillställningar finns det bara en som tas på riktigt allvar av alla filmbolag. Det är naturligtvis Oscars®galan som är den största, äldsta och mest prestigefyllda av alla. En Oscars®nominering är toppen, en statyett av den gyllene gubben garanterar ofta ekonomisk framgång för såväl mottagaren som hela den filmen han medverkar i. Men garanterar Oscar® kvalité? Vi får se.

Det hela började redan år 1927 då 36 st prominenta filmskapare, producenter, regissörer och skådespelare beslöt att instifta en organisation vars främsta uppgift var att främja konstformen och vetenskapen i film, att främja samarbetet bland kulturella, pedagogiska och kreativa ledare, att belöna extraordinära insatser, att främja tekniska lösningar för den mekaniska delen av film, att erbjuda ett forum för olika branscher och yrken, att representera kreatörerna inom film och att föra samman filmkreatörerna med den allmänna publiken. Vidare ska detta vara befriat från politiska och ekonomiska aspekter. Och så heter deklarationen än idag.

The Academy of Motion Picture Arts and Sciences, som organisationen heter, består i dag av ca. 6 000 medlemmar uppdelade i 13 olika yrkeskategorier. Att bli medlem kräver en speciell inbjudan av styrelsen och inbjudan måste sponsras av minst två ledamöter. Vidare måste den invalda ha utmärkt sig inom den yrkeskategorin som han ska representera. En Oscar® banar vägen in, men en nominering eller ett annat pris kan vara nog så hjälpsamt. Detta i alla enkelhet.

Alla röstberättigade lämnar sina röster och man kan lugnt säga, att en stor del av dessa röstar på sina ”favoriter” p.g.a. effektiv lobbyverksamhet, mutor, påverkan av reklam o.s.v. I vilket fall som helst hävdar organisationen att då toppkrafterna inom industrin ger sin opinion om andra toppkrafter i industrin, kommer slutresultatet att vara trovärdigt och helt rättvist. Något som man kan diskutera eftersom aktiva, dock anonyma, medlemmar har själv berättat att de röstar på den som skickar de bästa mutorna eller den de är nära vänner med. Det blir inte helt rättvist, eller hur?

Kritiker till Oscar® menar att hela ceremonin och röstsätten är orättvisa (och detta kommer från ett folk som inte kan rösta på en president en gång utan att bråka) och hjälper inte ”bra” filmer fram, men å andra sidan är man allmänt ganska enade om att usla filmer eller enskilda prestationer sällan nomineras och att en nominering kan ekonomiskt sätt vara minst lika viktigt som en statyett. I slutändan, för oss dödliga, är det ändå den magnifika och glittriga Oscars®galan som är filmårets höjdpunkt och inte nödvändigtvis de priser som delas ut. Visst, galan är till för prisutdelning, men vad betyder nu en Oscar® för de miljoner människor som vill se en glimt av framgång. Dessutom hävdar vissa att Oscar®statyetten eller nomineringen inte alls garanterar hög kvalité på produkten.

Och visst är galan magnifik, det måste man ärligt medge. Gräddan i filmindustrin samlas till en lång tillställning där allt från journalisters frågor till prisutdelning till efterfest styrs av ett gäng stenhårda producenter. Ingenting lämnas för slumpen och även om missöden och s.k. bloopers förekommer, så kan man tro att allt är planerat. I bakgrunden kämpar några tusen personer året om för att skapa vad som idag kan betecknas som det största, enskilda nöjesarrangemanget i världen. Där bleknar en MTV-gala och det ordentligt.

Den första Oscars®galan anordnades den 16 maj 1929. Hela 250 biljetter såldes till det svindlande priset av $10. Set fanns ingen spänning i vem som skulle vinna för resultatet var i förväg och media hade publicerat dem. Först 1941 gick man till det röstsätt som idag används. En annan faktor som är gemensam med forna tiders Oscars®gala och de nutida är det enorma intresset från såväl media som publik. Andra året sände lokalradion i Los Angeles en hel timme live. Inte mycket i jämförelse med dagens 6 timmar långa sändningar som kan ses runtom hela världen och kammar ihop över en miljard åskådare. Och biljetter säljs inte länge. Det är bra att ha en inbjudan om man vill vara med, annars…!

Första året delade man ut 15 priser, alla till manliga mottagare… utom en. Den absolut första statyetten gick till Emil Jannings för utomordentliga prestationer i två filmer. Följande år fanns bara 7 kategorier kvar, men sedan de dagarna har man sakta men säkert utökat antal kategorier till dagens 25. Även andra pris delas ut i samband med galan, bl.a. Irving G. Thalberg Memorial Award för högklassig verksamhet inom film och den nyare Gordon E. Sawyer Award för tekniska lösningar inom film.

Oavsett de olika priserna och utmärkelserna är det ändock statyetten, guldgubben, Oscar® som är den mest åtråvärda prylen att bära hem. Själva statyetten skapades av George Stanley, en Los Angeles konstnär, som visionerade en ridderlig och ståtlig typ på en filmrulle med ett svärd framför sig. Så kom Oscar® till. I och för sig hette den inte Oscar® ännu då utan Academy Award of Merit. Oscar®namnet kom, enligt en version, genom att en Margaret Herric menade att statyetten påminde henne om hennes farbror Oscar (inget ®). Man påstår att det var Walt Disney som använde namnet först. Statyetten själv är oförändrad från första avgjutningen men undantag av foten som blivit tjockare. I vilket fall som helst är Oscar® den mest kända statyetten genom tiderna. Det kan man inte argumentera emot.

Då man nu kommer ihåg att en Oscar® är den av experterna…hmmm???…och av publiken mest uppskattade utmärkelsen, kan man fråga sig om den är värd att framstå som det finaste priset en filmskapare kan få? Min gode kollega, Danske Niels, menar att det hela är ett kommersiellt jippo som inte alls garanterar en hög klass på filmen. Är det så? Åter igen så är filmens eller prestationens excellence i åskådarens ögon och om man vill påstå att ”Gudfadern” (1972) inte är en film värd Oscar® i kategorin bästa film och därmed en överskattad produkt, så han man rätt till denna åsikt. Danske Niels har just denna åsikt och jag respekterar den även om jag själv anser att ”Gudfadern” är överlägsen jämfört med de andra nominerade det året och helt lysande även om man jämför den med senare tiders, motsvarande filmer. Smaken är som baken, men detta säger en hel del om hur högt man värderar en Oscar®.

Lika litet som man vet vem, som kommer att vinna denna hedersbetygelse som väcker så mycket avundsjuka och så många åsikter, kan man veta vem som kommer att göra bort sig i direktsändning, vem som faller för konferencierens elakheter och vem som gör årets politiska eller humanitära manifestation. År 2000 dominerades av hederspriset som gavs till Elia Kazan för livslång verksamhet i rörliga bilder. Detta uppskattades inte av alla närvarande eftersom Kazan hörde till de filmskaparna som angav sina kolleger som kommunister inför McCarthys kommunistjägare på 50-talet. Kazan stöttades av Robert de Niro och Martin Scorsese på scenen, men i bänkraderna kunde man se bl.a. en Nick Nolte som vare sig applåderade eller gav någon stående ovation. Och varje år får man se någon sorts manifestation. Om den inte kommer från publiken eller någon prismottagare som blir galen, så kan man vara säker på att konferencieren ställer till med diverse roligheter.

Man kan säga, att man inte uppskattar Oscar® eller de filmer som hedras, men få kan motstå konferencierens uppträdande genom tiderna. De senaste åren har Oscars®galan dominerat av Whoopie Goldberg och Billy Crystal, båda gudabenådade komiker. Bland andra lyckade framträdanden har man kunnat observera Chevy Chase, Jack Lemmon, Johnny Carson och Bob Hope. Mindre lyckade framträdanden har givits av bl.a. David Letterman och Goldie Hawn. Men kul för oss åskådare eftersom hela tillställningen är så magnifik och långt ifrån den grå vardagen.

När man sedan värderar en Oscar® och dess mottagare, utan att se till själva tillställningen, måste man komma ihåg att bara en av fem kan vinna och har man en egen favorit, så känns det orättvist att en annan tar priset. Som en grundregel kan man dock med lätthet påstå att man aldrig delat ut en Oscar® till någon som inte förtjänat priset! Alla mottagare har gjort sig värdiga och alla nominerade är minst lika bra som vinnaren. I slutändan avgör ju den personliga smaken och man måste komma ihåg, att även de som aldrig nominerats är konstnärliga verk som bör bedömas av vanliga åskådare. Min åsikt är dock entydig: Den film eller den konstnärliga person som mottagit denna hedersbetygelse, hur kommersiell och glittrig den än må vara, har gjort sig förtjänt av respekt och ära, något som kan komma att försvinna direkt efter att man medverkat i en dålig film. Ära är flyktigt och bara de bästa kan hålla sig vid berömmelsens roder längre än några år. Guldgubben är ingen garanti, utan snarare en vägledare för såväl oss konsumenter som den celebritet som tar del av den på ett mera kännbart sätt.

©Janne Ahlgren