Handling

NEIL YOUNG: HEART OF GOLD är en stundtals alldeles lysande film med en åldrad Neil Young i högform. Året är 2005 och vi får dels ta del av några intervjuer med bandet och sen under merparten av filmen njuta av axplock från två magiska konsertkvällar i Ryman auditorium i Nashville, Tennesee.

Jonathan Demme, den välkände regissören bakom bl a När lammen tystnar och Philadelphia, har verkligen lyckats med att fånga en av rockhistoriens allra största artister på ett intimt och känsligt vis. Med tanke på det stundande världsmästerskapet i fotboll kan man kanske få dra jämförelsen med en bra domare: Demme är allestädes närvarande och håller ett vakande öga men stjäl aldrig showen med en massa onödiga avbrott för att själv briljera utan låter spelet och framförallt stjärnorna stå i centrum.

Det ska genast medges: jag är ett stort fan av Neil Young. För mig är han kanske den störste singer/songwritern genom tiderna, ja möjligtvis efter Dylan då, vad gäller känslomässigt djup och förstklassiga sångtexter i sina kompositioner. Ryggradsrysningarna kommer med jämna mellanrum som om jag satt i en elektrisk biostol och tårarna är inte långt borta när han som inledning berättar om hur den geniala Old Man kom till och när han sen avlossar den med samma känsla och darr som i fornstora dagar, ja då är det bara att hålla andan i dryga tre minuter.

Inledningsvis framförs till stor del låtar från det då aktuella albumet Prairie Wind som inte alls är ett oävet album, med kompositioner som It’s a Dream och This Old Guitar. Men några av de andra riktigt stora klassikerna som spelas, förutom Old Man då, är bl a: The Needle and the Damage Done, Harvest Moon, Comes a Time och givetvis titellåten själv och tillika mästerverket Heart of Gold.

Bandet är väl sammantrimmat och består enbart av vänner som Neil Young själv uttrycker det i en intervju i början. Det märks tydligt eftersom de två konserterna genomsyras av kärlek och gemenskap mellan samtliga involverade och inramningen i Ryman auditorium passar perfekt. Publiken är nära och lyssnar och applåderar nästan som i en andakt. Och när Neil plockar fram Hank Williams gamla gitarr, som han sägs ha använt i samma lokal 1951, då blir det snudd på religiöst.

Ett tema som återkommer och samtidigt är väldigt rörande är åldrande och tidens gång. Många gånger återvänder Neil till gamla historier om det som varit och vad som blivit, vilket inte är så konstigt i och med att konserterna och filmen är tillägnad hans då nyligen avlidne fader. Mästaren själv är också grånad och rynkig och Emmylou Harris är långtifrån den skönhet hon en gång var, men själen finns kvar och den lyser igenom, och det är ju det som spelar nån roll i slutändan. Det är trots allt musik vi talar om.

Om det här hade varit en Neil Young under hans absoluta storhetstid under sjuttitalet hade jag inte tvekat en sekund att utdela en solkar femma. Nu är det en hjälte i rostig rustning men en stolt och fortfarande i allra högsta grad brinnande sådan, så det får bli en stark fyra. Gör dig själv en tjänst och gå och se den!

Medverkande

Recensioner