Recension - Blu-ray/DVD
9 oktober 2004, kl. 21:50 – Kim Ekberg, Norrköpings filmfestival
One for the road är en märklig blandning mellan Trainspotting och The Office. Intrigen är typisk brittisk och istället för att klämma in substans i filmen så pressas det in ”fuck” och ”bugga” till bristningsgränsen. One for the road utger sig I programbladet sig för att vara en svart komedi, men så mycket svärta finns inte att finna. Manuset levereras på ett taskigt sätt, och när man inte känner någonting för karaktärerna så vill man inte direkt skratta med dem i sina motgångar. Tidigare på dagen såg jag om Björn Runges fantastiska Om jag vänder mig om. Och med den i bakhuvudet så känns det som om One for the road inte riktigt når fram.
Det ska vara roligt på klassisk The Office manér, lågmält men väldigt roligt. Filmen följer, lite dokumentärt, en rehabiliteringsgrupp som försöker bli kvitt sin rattonykterhet. Filmen försöker vara häftig och rolig, och man ska tycka att karaktärerna är roliga när de utsätter varandra för ren idioti. Människorna i filmen är svin rakt igenom hela filmen, ingen lär sig någonting och ingen utvecklas. Det kanske är så som verkligheten ter sig i vissa fall, men på film blir det bara enerverande. One for the road blir snabbt tråkig, och slutligen en plåga att genomlida. När man slutligen ser det miserabla fyllehundsgänget för sista gången så är det med förakt. Det här är ett gäng som man inte vill se igen. Fotot må vara snyggt, och musiken bra, och det har jag tagit hänsyn till i min betygsättning. Det blir ju en tvåa, ingen etta, jag måste vara snäll såhär i festivaltider.
Kommentarer