Recension - Blu-ray/DVD

Gillar man Jackie Chan ska man se Shanghai Noon. Så enkelt är det med det. Men denna komedi som mixar vilda västern med fjärran östern är inte någon av den energiske och ganska så otrolige Hong Kong-skådisens bästa filmer. Chan spelar en kejserlig vakt som år 1881 blir vittne till hur Prinsessan Pei Pei kidnappas ur landet av en amerikansk rådgivare. Hon förs till Amerika under falska förespeglingar och en före detta kollega till Chan har deserterat och kräver nu en massa kejserligt guld för att släppa prinsessan. Chan och tre andra vakter skickas till Amerika för att betala lösensumman och sedan ta hem prinsessan.

I det vilda landet i väst finns Roy, en laglös spelevink som förstås stöter på Chan i samband med ett tågrån och tycke uppstår inte, men självklart korsas deras vägar igen och de blir partners i jakten på prinsessan och, det mest intressanta för Roy, guldet.

I grund och botten är Shanghai noon två saker; ett, det är en gammal hederlig, och vid det här laget ganska så uttjatad, buddy- movie som alltid börjar med två udda karaktärer, helst med olika hudfärger också, som bråkar och hatar varandra och efter halva filmen blir bästa polare och övervinner allt. Två, det är en gammal hederlig Jackie Chan- rulle, bara det att miljön är annorlunda, men Chan är densamme. Han hoppar, springer, kastar sig, rullar, slåss, sparkar och hystar in ytterligare cred för sin enorma vighet, energi och stryktålighet. Hur länge ska han orka göra alla stuntsen själv? Har han något ben i kroppen som inte gått av?

I Shanghai noon har han okey sällskap av Owen Wilson, som tidigare setts i The Haunting och Armageddon. Wilson är en underhållande side- kick till Chan och drar ner ett par garv från mitt håll, i varje fall. Möjligtvis blir det lite tjatigt mot slutet, men som helhet bidrar Chan (som alltid) och Wilson med en glimt i ögat, en distans som gör att man mest sitter och ler och tycker det är ganska kul. Men eftersom man sett det mesta förr och inser att denna western inte är speciellt bra som parodi (om det nu var meningen?) så blir det något ihåligt och småtrist efter ett tag.

Shanghai noon är inte det bästa man sett med Jackie Chan, ej heller det sämsta, så visst är den värd att se om man diggar Chan.

Göran Skoglund

Andra recensioner