Recension - Blu-ray/DVD

Ännu en i raden av mastodontfilmer i regi av Spielberg produceras här i ”Världarnas krig”. En maktkamp mellan en högre makt och mänskligheten blir verklighet när världen en dag står under attack av utomjordliga krafter. En attack som varit beräknad och planerad i miljontals år med målet att utrota människan.

Spielberg tar ännu en gång Tom Cruise i sin rollsättning och förhållandet dem emellan fungerar bara bättre och bättre för varje gång. Cruise och även Dakota Fanning lyser starkast även om ett gästspel av Tim Robbins är menat att höja ribban ytterligare. Jag ställer mig dock frågande och tycker att det räcker att rollsätta med en av Spielbergs vänner. Även om Tim Robbins är en av de bästa skådespelare man kan tänka sig så blir effekten den motsatta när man får känslan ”åhh det är ju han” istället för att se honom för den roll han spelar.


Handlingen
Ray är pappan som har väldigt svårt att få ordning på sitt liv. Han är snäll, tuff, rolig och lagom nonchalant. Han har det bästa av det mesta förutom att vara en bra pappa. Hans barn, dottern Rachel (Dakota Fanning) och Robbie (Justin Chatwin), bor (motvilligt) hos honom någon gång per månad då han delar vårdnaden med sin f.d. fru. Allt är som vanligt även denna gång när barnen lämnats av och tristessen är påtaglig. Då drar ett märkligt oväder in över staden och människorna lockas ut på gatorna för att beskåda detta naturfenomen. Ett fenomen som snart sprider rädsla med sina märkliga blixtrar. Elektriciteten är utslagen och allt som någon gång drivits med ström är nu dött. Marken börjar skaka och snart reser sig en gigantisk maskin upp ur jorden. Spekulationerna om vad det handlar om får snart sitt svar då maskinen börjar sitt utrotningsuppdrag med bråd död som resultat.
Handlingen skulle, som i många andra liknande filmer, här kunna glida in på renodlad högljudd action med självändamålet att smälla högt. Jag tycker att Spielberg lyckas balansera story, action och specialeffekter på ett sätt som gör att tråden aldrig tappas. Familjeförhållandet står i centrum och även om Tom Cruise är lite väl ungdomlig i sitt utseende och agerande känner man ändå med hans karaktär. Förhållandet pappa-dotter-son griper tag i tittaren och blandar action/skräck-känslorna med mer emotionella sådana.


Att göra en remake är aldrig lätt och många har misslyckats i sina försök. Man ska både visa respekt och hålla sig innanför det gamla manusets ramar samtidigt som man vill få till nytänkande och sätta sin egen prägel på filmen. Resultatet är ju menat att bli snäppet bättre än föregångaren. Om H.G. Wells är mer nöjd med 2004 års filmatisering än 1953 låter vi vara osagt men det är absolut inget att skämmas för.


I vissa filmer av utomjordlig klass önskar jag ofta att regissören väljer att inte visa dessa utomjordlingar. Kanske för att jag har min egen uppfattning om hur dom ser ut. Eller kanske för att jag ställer för höga krav på hur dagens specialeffekter framställer dem. Något som retar är om du får den minsta känsla att det här inte är äkta, att datoranimeringen lyser igenom så pass att du koncentrerar dig mer på att hitta fel än att fångas av filmen. Enligt mig är det några år kvar tills detta kan undvikas helt men Spielbergs effektavdelning är på god väg. Även om jag även i denna film ser effektskapandet är jag på något sätt mer förberedd på det. Kanske för att föregångaren även den valde att visa mer än vad man kanske borde vilket resulterade i mer science-fiction än vad syftet kanske var.

Sammanfattning
När du sett klart filmen vet du inte riktigt vad som fastnade mest. Var det en action, drama, thriller, science-fiction, skräckfilm eller något annat. På imdb är alla dessa kategorier registrerade på ”Världarnas krig” så konfunderingen är befogad. Du drar snabbt likheter mellan 1997 års ”Contact” med Jodie Foster och 1996 års ”Independence day” med Will Smith och samtidigt som 2005 års ”Världarnas krig” har tagit ett litet steg framåt, finns en liten bit kvar. Det är dock en sevärd film som engagerar och förstummar tittaren under sina 116 minuter. Dakota Fanning är en ny stjärna på Hollywood-himlen som gör ett strålande jobb. Jag hoppas att hon utvecklas till en bättre skådespelerska än Drew Barrymoore som fick förtroendet som ung flicka i Spielbergs kultförklarade ”E.T” när det väl begav sig. Och vad gäller samarbetet Spielberg/Cruise ser vi redan fram emot deras pågående framtida projekt.

Nedan är skribenten Johan Karlssons syn på fimlen

Steven Spielberg om någon vet hur man gör en rejäl blockbuster. Här återförenas han med superstjärnan som råkar vara skum scientolog, Tom Cruise. Senast gjorde de smakfulla framtidsfilmen Minority Report ihop.

Det är ofrånkomligt att jämföra svårsmälta War of the Worlds med popcornfilmen Independence Day. Båda skildrar utomjordiska invasioner med mäktiga specialeffekter. Medan Independence Day fokuserar på landets hjältar och the big picture så siktar War of the Worlds in sig på den lilla människans perspektiv.

Hamnarbetaren Ray (Cruise) vill bara skydda sina barn. Och han är ingen perfekt pappa som sitter inne med alla svar. Ibland har han sämre koll än sina barn. Det handlar om överlevnad. Något skratt blir det, men filmens framtoning är på fullaste allvar, tro inget annat. Tankarna går till 11:e september och verkliga krig.

Berättelsen är nämligen mörkare än väntat och snyggt filmad. Spielberg skildrar kaoset, rädslan och maktlösheten effektivt. Folk dör som flugor. Paralyserade människor har svårt att greppa allt skrämmande som händer.

H.G. Wells skrev en roman en gång i tiden, som blev en kuslig radioteater, som blev en klassisk långfilm på 1950-talet, som senare blev en tv-serie på 1980-talet. Nyversionen av Världarnas krig lider till viss del av samma problem som originalet: ett antiklimax till slut. Det funkar, men kan ifrågasättas.

Ett plus i kanten för att biopremiären är densamma här som i USA. Vem orkar vänta en månad extra? Invasionen är alltså koordinerad.

Sammanfattningsvis en väl sevärd film med explosioner och tyngd. Man känner karaktärernas fasa. Spielberg väljer inte den enkla och klämkäcka vägen, vilket han förtjänar en eloge för.

Ett tredje utlåtande:

Spielberg och Tompan i all ära, men faktum är att det som imponerar mest med den här filmen är ändå lilla Dakota Fanning, som jag lärt mig att uppskatta alldeles oerhört efter Man on Fire. I henne har vi en av vår tids största barnstjärnor och är helt i klass med Haley Joel Osment (tanken på att dessa två skulle bli ett par i framtiden känns både genialt och kul. Tiden får utvisa om det någonsin kommer att ske, men kom ihåg vem som var först med att fantisera om det!)

Klart att tankarna förs till Independence Day som jämfört med "Världarnas Krig" har fler brister och fel än premiären av Allsång på Skansen förra veckan. Medan Independence day är som en instruktionsvideo i att "få hela världen att äcklas av amerikansk patetisk propaganda", är Världarnas Krig en mer politiskt återhållsamm även om man borde dra slutsatser som att det hela är en metafor för någonting helt annat och som dessutom är ytterst akutellt idag.

Det är mer Saving Private Ryan över filmen än t.ex. Jurassic Park. Spielberg snarare dokumenterar än berättar, vilket gör att Världarnas Krig känns på alla sätt mer trovärdig. Han försöker åtminstone att frångå sci-fi och istället gör det till att det skulle kunna hända imorgon med lite otur.

Jag tror inte att Spielberg gjorde Världarnas Krig med en förhoppning om att den skulle erövra priser vid världens större filmfestivaler, utan snarare av eget intresse. Det är som om han äntligen fått göra någonting han velat göra länge och resultatet är så klart ett mycket gott hantverk, men inte heller så mycket mer. Världarnas Krig är Spielberg-snygg och det finns egentligen inte mycket att hacka ner på. Men då vi får anta att ambitionerna inte är guldpalmar och guldgubbar, är filmen en stunds underhållning av det trevliga slaget.

Jesper Isaksson

Daniel Johansson