Recension - Blu-ray/DVD

Jag minns när jag såg Mandomsprovet första gången. Det var en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. När Paul Simon och Art Garfunkel trallade om vuxen kärlek och förvirrad ungdom sprang Dustin Hoffmans karaktär Benjamin Braddock och blev kär i Mrs. Robinson. Kanske filmhistoriens mest klassiska par, vågar jag säga det? Det som golvade mig mest med den filmen var den oerhört genomgående regin. Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag bestämde mig för att ta reda på mer om den här ”Mike Nichols”.
Jag fann en hög med filmer, flera lysande sådana och ett par mindre briljanta. Efter Vykort från drömfabriken (som är mkt sevärd) så dalade han lite i ett par år. Tills 1998 då han slog till och gjorde den bästa politiska filmen under hela 90-talet: Spelets regler, där John Travolta gör sitt livs rollprestation som Clinton look-a-liken Jack Stanton. Se den!

Nu skriver vi 2005, 38 år efter Mandomsprovet och Mike Nichols är återigen i kärleksland. Men nu handlar det inte om förbjuden kärlek. Nu handlar det om 4 förvirrade själar som håller till mitt i centrala London.

Deras blickar möts på trottoaren. Amerikanskan som är van vid högertrafik har inte anpassat sig till Englands regler riktigt. Hon blir påkörd av en bil och tuppar av. Den något förvirrade Dan (vars blick inte kunnat slita sig ifrån Alice) fångar dagen och eskorterar henne till sjukhuset. Alice får mest skrapsår och nu känner hon sig levande för första gången i sitt liv.
Hon blir galet förtjust i Dan och han kan inte släppa ögonen ifrån henne.

Dan kan även inte förtränga sin kärlek till Anna, fotografen. Och under en session så kysser han henne. Detta några månader efter att han och Alice blev tillsammans.

Jude Laws karaktär Dan är nästan som spindeln i nätet här, det är han som träffar Alice, samtidigt som han är kär i Anna och i ren avundsjuka skickar Larry till Anna. Larry som jobbar som hudläkare och har ett väldigt djuriskt drag i sig när det kommer till sex.

Man kan, utan att känna några som helst förhinder, säga att alla fyra karaktärerna i denna film är motsägelsefulla, men på ett mycket tilltalande sätt.

Historien i Closer öppnas med Damien Rices ”The blower’s daughter” och sätter en hög ribba för resten av filmen. Den ger ledtrådar för hur historien kommer att te sig. Och när filmen är slut så spelas självklart samma låt igen och den 1.40h historien som berättas där emellan ger en sådan knivstark gåshud att jag får det svårt att sitta still i biostolen.

När ruset av ’Eternal Sunshine of the spotless mind’ släppt sig så är detta en passande motpol. De kan jämföras på flera punkter. Framförallt när det kommer till den rena och ohyggligt starka kärleken.
Skillnaden är att denna berättar en otroligt enkel historia om fyra personer som strävar efter att få betyda något.

Mike Nichols gör här det briljanta tydligt. Han släpper på dramaturgin och fokuserar sig enbart på karaktärernas egna liv och dialog. Och det är sylvasst. Personkemin är så stark att bioduken nästan brinner upp.
Både Cliwe Owen och Natalie Portman är Oscarnominerade för sina prestationer. Det känns så självklart. Två otroligt begåvade skådespelare som här får leva ut till 100 %.
Julia Roberts gör även hon en mycket lågmäld och begåvad insats. Och Jude Law har återigen imponerat på mig. Efter några år av mindre intressanta roller så är han nu tillbaka på tronen.
Scenen då Larry och Dan möts är så fullkomligt fulländad, en scen som kan vara det bästa jag beskådat på många år.

Jag satt länge och funderade på om jag kunde hitta något med filmen som var negativt och för första gången på mycket länge så kunde jag inte hitta en detalj.

Detta är inte en mästares verk, även om jag skulle vilja säga det. Nichols blir lika fulländad här av Owen, Law, Portman och Roberts som han blev av Dustin Hoffman, Anne Bancroft och Katharine Ross 1967.

Perfektionism kan inte se ut annat än så här.

Gustaf Molin