Metallica: Some kind of Monster

Recension - Blu-ray/DVD

När jag var liten tyckte jag att hårdrock var ond musik. Skrik och skrän och utan någon melodi. Grupper som AC/DC, Metallica och WASP gick mig alltså obemärkt förbi. Idag kan jag väl inte påstå att jag direkt springer till skivbutiken och köper hårdrocksplattor. Jag lyssnar inte heller på det till vardags, men jag skulle inte gnälla om musiken spelas i min närhet. Alltså, det funkar, jag har inget emot det.

På grund av detta är jag kanske inte den mest lämpade recensenten av en film som är en dokumentär om vår tids största rockband någonsin. Men Some kind of monster handlar om så mycket mer än distade gitarrer och skrikande sång. Det handlar om små människor i all sin enkelhet som kämpar för något man tror på.

Mellan åren 2001 och 2003 var det på vippen att Metallica slutade sina dagar. Gruppen brottades med inbördes konflikter -ett resultat av runt 20 år tillsammans. Det är lätt att förstå allt som händer, även om bandmedlemmarnas tillvaro ligger ljusår bort från min egen. Problemen är helt enkelt av så mänskliga slag att de uppstår överallt; på arbetet, i skolan och hemma med familjen. Överallt där olika viljor och förmågor måste fungera för att skapa arbetsro och trivsel.

Det är ett helt annat Metallica som visas, inte de fyra hårt headbangande rockarna som svettas i rampljuset på en stor scen. Här är Metallica ett naket, litet och utlämnad band som inför kamerorna tvingas öppna sig för varandra. Det diskuteras om syftet med varför man valde göra en dokumentär om sig själva, men jag kan inte säga att det framkom något riktigt svar. Kanske vill man lappa ihop förhållandet med sina fans efter Napster-affärern? För ingen kan stå emot att charmas av detta öppna och slutligen också, mjuka rockband. Effekten blir den att vi snyftar, tycker synd om dem och förlåter dem för sveket(?) och genast springer ut i butikerna för att köpa skivorna och göra dem om än ännu rikare.

Ni är absolut förlåtna, gossar!

Jesper Isaksson

Kommentarer