Recension - Blu-ray/DVD

Få klassiska TV-serier karaktäriserar väl det glassiga 80-talet som Miami Vice. Jag minns kanske särskilt Don Johnsons t-shirtkorta pastellkavajer och hans trogne sidekick Philip Michael Thomas iskalla gångstil. Tillsammans bekämpade de två dödscoola kollegorna knarket i Miami (särskilt kokain som var innedrogen då) i många fartfyllda avsnitt som inte sällan innehöll vilda båtjakter och häftiga bilar. Hursomhelst, nu är tiden alltså inne för en långfilm och regissören är ingen mindre än Michael Mann, mannen som skapade serien i början av 80-talet (han var producent när det begav sig), men som förmodligen för den breda publiken mest är bekant för action-klassikern ”Heat”.

Det första som slår en är att Michael Mann valt att uppdatera i stort sett allting. ”Sonny” Crockett (Colin Farrell) och ”Rico” Tubbs (Jamie Foxx) har fått splitternya leksaker i form av katamaranliknande motorbåtar, högteknologiska kommunikationsmedel och nutida kläder. Historien känns dock igen. De två undercover-detektiverna, som arbetar efter sina helt egna regler, ska infiltrera en misstänkt knarkorganisation under ledning av ärkeängeln och tillika gangsterbossen Jesus de Montoya (Luis Tosar). Under tiden involveras bådas privatliv på ett farligt sätt, ”Sonny” åker mitt under filmen på en kärlekstripp till Kuba för att dricka mojitos och dansa tätt-tätt med knarkbossens asiatiska sekreterare Isabella (Gong Li) medan ”Rico” till sin bestörtning får sin flickvän kidnappad av det ariska brödraskapet.

Inramningen är storslagen helt i stil med Manns tidigare filmer. Långsamma helikopterbilder över en mörk storstad, stämningsfylld och ödesmättad musik, påkostade farkoster o.s.v. Trots allt detta, är det dessvärre, riktigt tråkigt. Colin Farrell och Jamie Foxx, som man innan filmen kunde föreställa sig skulle passa bra i rollerna, har en i stort sett obefintlig personkemi och det ser mer ut som om de kämpar för att vara så coola som möjligt på var sitt håll än ägnar sig åt något seriöst skådespeleri. Historien är i total avsaknad av intressanta vändningar och bovarna (förutom den ytterst trovärdiga Jesus de Montoya och några ur det ariska brödraskapet) känns mer som karikatyrer än verkliga personer. Medan större delen av publiken sitter och gäspar, längtandes efter en rolig replik, eller åtminstone lite skön självdistans, smyger stenansiktade Colin Farell och Jamie Foxx fram med sammanbitna miner och dragna vapen för att lösa en gäsphistoria, eller står och ser tuffa ut på en klibbig klubb till ackompanjemang av MTV-rap. Det doftar beställningsjobb, prålande popvideo och allmän tristess. Men det är i varje fall rätt så snyggt.

Gustav af Ugglas