Recension - Blu-ray/DVD

Tänk dig ett Big Brother-hus, tänk dig att man proppar huset fullt med eländiga människor, människor med allsköns problem, förutsättningar och åsikter. Lägg också till en mängder av moralkakor, klischéer och fördomar. Då har du fått "Så som i himmelen". För den som tycker att detta är en bra blandning, vilket tydligen är stora delen av det svenska folket, vill jag påminna om att liknande spektakel går att se på teve varje dag. Det som skiljer tevesåporna från "Så som i himmelen" skulle väl då vara att såporna åtminstone är mindre science-fiction. Nu undrar du allt!
-Skulle "Så som i himmelen" vara science-fiction??
Japp...

Kay Pollak måste äga ett stort psykologiintresse. Han vill utforska och se hur det blir när man mixar människor som känslomässigt har nått gränsen på nervsammanbrott. Resultatet blev en biosuccé, en av de största i svensk filmhistoria. Personligen är jag av åsikten att resultatet är något av det absolut sämsta jag sett någonsin.

Tillbaka till vad jag menar med science-fiction. "Så som i himmelen", vågar jag påstå trots att jag aldrig satt min fot i en norrländsk landsbygdskyrka, är så långt ifrån verklighet, sans och sunt förnfuft, att det blir skrattretande overkligt. Po Tidholm, Dagens Nyheter, liknar det hela som en sekt. Jag kan inte annat än att hålla med, ty det finns så mycket bitterhet, ondska, skenhelighet att allt detta omöjligt kan rymmas på en och samma liten plats i ett litet norrländskt samhälle. Händelserna i Knutby är ingenting mot det som utspelar sig i filmen (missförstå mig rätt).

Jag värjer mig mot sådana här typer av film som skrider över alla möjliga gränser av vad som är brukligt och får mig ärligt att må illa. Pollak må känna sig fri i sitt filmskapande och det är kanske inte det som förvånar mest, utan att folk faktiskt tycker om det de ser. Men han är smart, Pollak, han vet precis hur vi tänker och spelar alla synliga strängar på lyran och på det sättet når djupt in i oss. Kanske är det så att vi behöver den här typen av film just nu. Kanske är det så att den berör oss, framkallar känslor som vi inte tidigare upplevt. Men att beröra oss med en onaturlig blandning av överdrivna mänskliga känsloyttringar, är ett tjuvskott och så fult gjort att det gör mig förbannad.

Filmens slut är något av det mest bedrövliga slut jag någonsin sett. Jag fixar det inte. Jag hatar det. Jag får gåshud och känner ångest... Det är inte sant, tänker jag. Man får inte göra så här. Det är så pinsamt...

Pollak gestaltar sina människor som svaga, syndiga, oförmögna att se i olika perspektiv och handla rationellt. En orättvis och grym framställning av oskyldiga människor. Alla dessa människor får något slags utomjordiskt över sig i precis allt de gör. Prästen som läser porr, super ner sig och får nervsammanbrott, skulle kunna sammanfatta Pollaks syn på människan. Nu får vi hoppas att fallet inte är så, att Pollak trots allt äger tilltro till det mänskliga släktet. Om inte annat framgår det tydligt av hans föreläsningar som handlar om att se glädje och hopp i allt. Kontrasten mellan detta och "Så som i himmelen" gör att åtminstone jag funderar över exakt hur många tomtar som bor på Pollaks loft.

Jesper Isaksson