Recension - Blu-ray/DVD

Martin Campbells ”The Mask of Zorro”, eller Zorro – den maskerade hämnaren som översättaren mesade till det, var en förbaskat bra matinéfilm. Den hade allt man kunde önska: karaktärer som man brydde sig om, avväpnande humor, elegant action, sköna miljöer, levande musik, en charmig värme och inte minst substans. Sju år senare har samme regissör gett sig i kast med en svärdfäktande uppföljare, ”The Legend of Zorro”.

Banderas och Zeta-Jones är tillbaka som herr och fru Zorro. Storyn utspelar sig tio år senare. Kalifornien, som röstar om att gå med i Amerikas förenta stater, behöver än en gång sin beskyddare. Alejandro och Elena de la Vegas son, rackarungen Joaquin, dyrkar Zorro, ovetande om att det är hans pappa som bär masken. Elena tycker att Alejandro ska lägga Zorro på hyllan, sluta riskera sitt liv och spendera mer tid med sin familj. En gång hjälte, alltid hjälte, så det blir skilsmässa istället! Det kan låta radikalt, men får så småningom sin förklaring. Ondingen är denna gång en fransman från Elenas förflutna. Han smider en lömsk plan som går ut på att splittra USA. Storyn funkar för mig, som struntar i om den är historiskt korrekt till 100 %.

Det jag saknar är den värme, närvaro och tyngd som Anthony Hopkins förmedlade som den gamle Zorro i förra filmen. Banderas är överlag bra som den maskerade hämnaren, men något saknas. Sedan tycker jag att Zorro borde ha pladdrat mer och förnedrat sina fiender i större utsträckning. Det sistnämnda är ju ändå figurens trademark. Vissa partier av filmen är riktigt bra, andra nästintill sega. Somliga scener känns som upprepningar från ”The Mask of Zorro” (en dansscen, en stor explosion osv). Men det är kanske ofrånkomligt. Tråkigt nog förekommer inga referenser till den första filmen. Den avlidne Zorro samt Alejandros bror nämns inte ens, något som kunde ha gett relationen mellan Alejandro och hans son mer substans.

Positivt då? Elena får mer att göra, skådespelarensemblen är stabil och den japanska flöjten finns kvar i soundtracket. Några scener som gillades särskilt:

1. Kaktusförnedringen av fulfejset i början av filmen
2. Zorro och Elena slåss sida vid sida och ristar in bokstäver
3. Alejandro och Tornado super sig fulla (jodå, hästen också)

”The Legend of Zorro” är en mindre besvikelse. Den känns som en blekare kopia av ”The Mask of Zorro”, trots större explosioner. Och då ska ni veta att jag som liten hade ett Zorro-skåp där jag förvarade mitt Zorro-svärd, min Zorro-hatt och min Zorro-slängkappa som min moster sytt. Även om jag älskar figuren så måste jag erkänna att den här uppföljaren inte når ända fram, men det beror på vad man förväntar sig. Med det sagt så är det här fortfarande en schysst äventyrsfilm som då och då glänser till. ”The Son of Zorro” härnäst?

Johan Karlsson