Recension - Blu-ray/DVD

2010 har i vissa kretsar kallats för den bästa sci-fi filmen någonsin! Andra ser den som en ovärdig efterföljare till Stanley Kubricks rymdopera 2001. Hmmm? Låt oss ta en kvick underhållningsanalys:
”2001: A Space Odyssey” från 1968 baseras på Arthur C. Clarks novell ”Sentinel” och en bok med samma namn. Om boken var något svårläst så kan man säga att filmen var nästan ofattbar. Allvarligt talat, det finns epokgörande specialeffekter, dramatik, spänning och djup, men den är låååång och mer eller mindre alla ”vanliga” filmtittare somnar innan dramatiken ens börjar. Om man orkar glo hela filmen ut, avslutas den med en psykedelisk färd igenom…ja, Stargate! He, he. Det hela handlar om ordning i kaos och pånyttfödelse. Har jag förstått.
Personligen, längden och segheten till trots, ser jag 2001 som en viktig och sevärd film. Douglas Trumbulls effekter och John Alcotts foto höjer filmen även över många nya digital-sci-fi-rullar. Men som sagt, alla kommer inte att förstå sig på 2001.

1984 kom Peter Hyams fortsättning till 2001. Arthur C. och den gode regissören slog sina huvuden ihop och knåpade ihop en fortsättning till 2001. Förlagan, Clarks roman 2010, fick stå som grundmaterial. Peter Hyams som ofta/alltid står för både regi och foto är en mästare på detaljer. Han har också alltid varit väldigt noga med att hans filmer innehåller det bästa inom specialeffekter. I 2010 får vi förundras över Richard Edlunds filmmagi. Dessa två gubbar och deras talanger garanterar en visuell upplevelse utan dess like.
Glöm alla blixtsnabba, svischande dörrar, digitalskapade, silverfärgade farkoster, spacejumps, hyperdrive, fluctuation in the space continuum, I don’t have the power, undergörande rymdriddare, Captain och allehanda pälsgubbar, monster samt ondskefulla robotar. Nähä, här har vi gammal god hydraulik, knakande fogar, rymdfarkoster utan fotonvapen, vanliga dödliga människor, framtidsrealism så det står härliga till!
Titta på rymden, farkosterna, dammet, inredningarna, Jupiters månar…! För att inte tala om Jupiter själv. Den är skapad (visserligen i dator) av autentiska bilder som NASA tagit av Jupiter! Slutresultatet är inte mindre än magnifikt. Ja, jag kan inte vara mer lyrisk då det gäller det visuella. Som sagt Hyams’ styrka ligger i detaljerna.

Som personregissör är Hyams medelmåttlig. Trots att han sådana kanonskådisar som Roy Scheider, Helen Mirren och John Lithgow lyckas han inte riktigt klämma ur dem det där sista lilla som behövs för riktig trovärdighet. Å andra sidan kompenseras det med det visuella och musiken som naturligtvis består av bl.a. Strauss ”Also Sprach Zarathustra”. Hårresande maffigt!

Handlingen är mera rakt på sak än i 2001. Man åker till Jupiter för att inspektera rymdfarkosten Discovery och återställa HAL 9000 (den självmedvetna datorn som flippade ur i 2001 och dödade en massa astronauter innan han själv stängdes av). Jorden hotas av krig mellan Sovjet! och USA. Discoverys bana rund Jupiters måne Io är ostabil och för att kunna rädda farkosten måste man ta hjälp av de krigiska sovjetkosmonauterna. Vidare vill man passa på att studera en jättelik monolit som hänger utanför Jupiter. Kan detta vara svaret på gåtan varför HAL 9000 blev dingdong och varför Discoverys sista levande medlem, Dave Bowman, skickade ett kryptiskt meddelande innan han lämnade farkosten: ”My God, it’s full of stars”?

Det är lätt komiskt att se CCCP på ryssarnas dräkter och då många av dagens ungdomar inte ens känner till begreppet ”det kalla kriget” och vad det innebär så kan delar av spänningen bli lätt förvirrande. Datorernas tangentbord är gammalmodiga, TV-skärmarna modell litet runda, litet antika och över det hela svävar en ljuvlig 80-tals-framtids-fantisering.
Jag älskar sci-fi i alla dess former. Jag är barnsligt förtjust i Star Wars, Star Trek och Babylon 5. Trots alla gammalmodigheter som 2010 demonstrerar vågar jag ändå påstå att nämnda digitalfilmer ligger hästlängder bakom det visuella och handlingen i 2010. 2010 är i sin genre en fulländad film som naggats av tiden endast minimalt. Som sci-fi film hör den till det absoluta toppskiktet där den fungerar som en vägvisare för science fiction…eller som den nyaktiverade HAL 9000 säger:
”I'm completely operational, and all my circuits are functioning perfectly.”

Tiden har naggat litet på bildkvalitén där man kan skönja en och annan liten skråma och skrapa här och där. Färgbalansen är bra, men ibland verkar det som om man tittar på en VHS-rulle. I gengäld hör detta egentligen till för filmen med sina gammalmodigheter får en extra pikant detalj i knastret. Knaster hör man inte i ljudet, men även där kan man skönja 80-tals teknik och balansen i ljudet är inte bra. Effekterna låter som de skall, men dialogen sitter inte där den skall.

I det hela rekommenderas 2010 med hull och hår. Alla sci-fi fantaster måste ha filmen i sina hyllor för att få kalla sig sci-fi fans. Och om det inte räcker så kan man bräcka sina vänner genom att se filmen och sedan förklara innebörden med handlingen i 2001! Den blir klarlagt i 2010. Så de’ så!

Jan Ahlgren