Recension - Bio

”Yo-ho, yo-ho, a pirates life for me…”

Visst vore det underbart om det bara var sant? Den tredje men inte nödvändigtvis sista delen i sagan om de karibiska piraterna har anlänt med den allt mer galne Captain(!) Jack Sparrow i spetsen, och det börjar så bra, så bra. Men desto längre filmen går desto mindre engagerande blir den och när de bedrövligt långa 2 timmarna och 48 minuterna äntligen är över är det med väldigt blandande känslor man lämnar biografen.
 

 

Alla förutsättningarna fanns där. Hur kunde det egentligen gå fel efter den magnifika cliffhangern man lämnades med i tvåan? Barbossa är tillbaka, Captain Jack är död, Norrington överlämnar Davy Jones hjärta till den giriga Lord Beckett, Bootstrap Bill ska sättas fri, Miss Swann verkar lida av extremt svår beslutsångest och den mystiska träskhäxan Tia Dalma ska leda samtliga till världens ände. För att sedan gå fullt ut i krig. Alla pirater united. Hur lyckades man tappa allt det här? Jo, man var girig. Allt för girig...

”Pirates of the Caribbean – Dead Mans Chest” fick utstå en hel del kritik när den kom, en del som följd av den alltför skämtsamma humorn, en del för dess något sega mitten-tempo. De saker som man gjorde fel på har knappast givit någon lärdom, de mindre svagheterna från tvåan är tillbaka, och tyvärr i betydligt större bemärkelse.

Vad som börjar i ett rasande swash-buckling tempo värt en titel med ordet ”pirates” inblandat tappar snabbt fart i en berättelse där onödigt krångel utgör en stor del av berättartekniken. Inte helt olikt både den första och den andra installationen har man försökt ta vara på missförståndets komiska faktor och piratens förkärlek till enbart sig själva för att hålla tempot uppe och smilgroparna stora, tyvärr med en over-kill av lojalitetsskifte och ett manus så invecklat att inte ens Jack Sparrow skulle kunna trassla sig ur det. Som följd får vi en andra akt i filmen som är en och en halvtimme lång utan att den säger speciellt mycket och klonad humor från de tidigare filmerna som på vissa platser kändes utdaterad redan i den förra filmen.

Vidare känns det som om stora delar av filmen fått alldeles för lite tid på sig under utvecklingsarbetet, och det är mycket möjligt att de knappa tre åren mellan film 1 och 2 varit för lite för två så här stora projekt och att det är den tredje delen som blivit mest drabbad. Flera av scenerna känns slarviga och intvingade för att få handlingen att gå ihop, utan att någon som helst filmpoesi ingjutits.


Samtidigt som förarbetet känns förhastat måste det erkännas att där det tidigare saknar filmpoesi lever filmens efterarbete ett eget poetiskt liv. Duken bokstavligt sprudlar av effekter, färger, ljud och musik som i en perfekt symbios skapar precis den vackra värld som bara filmmediet är kapabelt. Det finns delar i filmen som är helt häpnadsväckande, både rent visuellt men även den där så svåra cinematiska magin återfinns som är mycket mer än den annars så vanliga visuella onanin vi är vana vid.

Tyvärr räcker det inte på långa vägar, trots att filmens början är den mest emotionellt gripande och slutet det mest spektakulära i hela serien. Mitten av filmen är ibland rent av bedrövlig och man önskar verkligen att en producent tagit fram storsaxen, inte för att korta ner, utan för att rädda tempot och öset i en så äventyrsberoende berättelse.

 

 

Det tydligaste exemplet i filmen, kalla det Pirates svar på Jar Jar Binks, är idéen manusförfattarna fått någonstans efter allt för mycket koffein(och hallucigena droger) om att Jack Sparrows galenskap ska ta ett för tittaren cinematiskt steg ut Sparrows kropp – det vill säga att vi helt plötsligt ska börja se Jacks egna manifestationer av sig själv, små änglar och djävlar på hans axlar och även en förmultnad seafood-version, alla föreställande honom.

Dessa små återkommande scener saktar inte bara ner handlingen utan slår till som en käftsmäll rakt i ansiktet från vilken man blir återställd först två-tre minuter senare. Det är en riktig tempodödare som lyckas förstöra både den underbara känslan som skapats efter att Barbossa styrt skepp och besättning ner för värdens ände och det lyckas stycka upp det helt fantastiska maelstrom-slaget mot slutet. Där filmer så ofta försöker glänsa med sina Directors Cut versioner skriker den här efter en Producers Cut mer än någon film någonsin innan.

Det skär verkligen i kropp och själ att behöva ge den ovannämnda kritiken lika mycket som det skär i hjärtat när Davy Jones berättar om sitt egna brustna hjärta och hans förlorade kärlek. Samtidigt blir man direkt påmind om vissa sceners rena hemskhet när den nämnda kärleken kommer till liv och visas sig vara en ny version av femti-fot kvinnan. Det är verkligen himmel och helvete filmen igenom.

I grund och botten lider ”Pirates of the Caribbean: At Worlds End” av samma problem som de två tidigare delarna, dock i väldigt förstorat format – och det är att filmerna inte riktigt verkar veta vad de är. De är för humoristiska för att hålla ett konstant pumpande action/aventyrs tempo(som Star Wars och Indy-filmerna) men samtidigt för actionspäckade för att vara en komedi. De tidigare filmerna led inte lika mycket av problemet, mycket tack vare karaktärernas charm, men när filmen som här bara innehåller ett fåtal nya karaktärer (och de är definitivt de mest intressanta) faller mycket av resten platt.

Det gör ont ända in i mitt piratälskande hjärta och framför allt för att det här hade potiential att både bli seriens bästa film hittills och en av de bästa filmerna i år. Tyvärr, är den långt ifrån på båda punkter.

Filip Gieldon