Recension - Blu-ray/DVD

Medan kriget mellan vampyrer och varulvar rasar vidare får vampyrkrigaren Selene (Kate Beckinsale) och varulvshybriden Michael (Scott Speedman) arbeta tillsammans i ett försök att avslöja hemligheterna bakom deras blodlinjer.

“Underworld: Evolution” tar vid där den första filmen slutade. Selene och Michael är på flykt från vampyrerna och efter att ha dödat Viktor kan Selene bara hoppas på att den sista vampyräldsten Marcus kan skydda henne. Marcus har dock redan vaknat och blivit en betydligt mäktigare varelse än tidigare. Hans enda mål är nu att väcka sin bror William, en mäktig varulv som varit fängslad under många, många år. Nu måste Selene och Michael pussla ihop de sista bitarna i tid för att avslöja hemligheterna bakom sina blodslinjer och stoppa Marcus innan det är för sent.

När ”Underworld” kom 2003 kändes det som en ganska fräsch och nyskapande blandning av gammaldags vampyr/varulvsfilmer och moderna actionfilmer som ”The Matrix”. Filmen var i ärlighetens namn långt ifrån ett mästerverk men den var ändå riktigt underhållande och hade något visst som gjorde att man fastnade för den. Men liksom fallet med ”The Matrix” är all känsla och allt nyskapande som bortblåst i uppföljaren.

Kate Beckinsale och Scott Speedman har lika lite kemi mellan sig som i den första filmen. Nu tillhör ju knappast dessa skådespelare eliten i sitt yrke, men lite mer måste man kunna begära som publik. Scott Speedman går i den ökända Richard Gere-skolan och är genomtråkig filmen igenom. Kate Beckinsale, som numera är gift med regissören Len Wiseman (och har barn med Michael Sheen, som spelar Lucian) känns stelare än sin tajta läderoutfit och ser minst lika plastig ut. Det är nackdelen med plastikkirurgi antar jag… Bill Nighy, som var första filmens behållning i rollen som Viktor, är endast med i lite flashbacks den här gången, och varför Sir Derek Jacobi ställde upp på en film som denna kommer jag aldrig att förstå.

”Underworld” var en läcker och snygg film, det råder det ingen tvekan om. Uppföljaren går i samma stil, men efter ett tag tröttnar åtminstone jag på den blågrå bilden och framförallt på den skakiga kameraföring som används under actionscenerna. Fördelen är ju förstås att många av de halvtaskiga datoranimationerna inte syns lika bra om bilden är skakig. Just effekterna är som en påse blandgodis; vissa av dem är som utsökta karameller som man vill suga på länge medan andra är som härsken smörkola som man vill spotta ut direkt. Call me old-fashioned, men jag tycker fortfarande att den bästa varulvsförvandlingen på film är den i ”En amerikansk varulv i London”.

Sammanfattningsvis kan jag kallt konstatera att ”Underworld: Evolution” inte är en bra film. Alls. Det är alltid tråkigt att se en dålig film, men det känns faktiskt värre när det är en film man längtat efter. Jag gillade den första filmen och trodde nog att de skulle kunna leverera en gång till, men tji fick jag. Filmens slut lämnar spåret öppet för ännu en uppföljare om filmbolaget så önskar, men själv hoppas jag att de begraver dessa karaktärer för gott nu.

Fredrik Liljegren, chefredaktör