Doom

  • Svensk titel: Doom
  • Originaltitel: Doom
  • Speltid (min): 108
  • Release (Bio): 2005-11-04
  • Release (Blu-ray/DVD): 2006-03-22

Recension - Blu-ray/DVD

För oss som är gamers sedan barnsben är det alltid en liten högtid när en film baserad på ett ”dataspel” rullar upp på biograferna. Dessvärre så har vi alltid få stappla ut från biograferna, med det där förväntansfulla leendet utbytt mot en förskräckt grimas som hämtad ur någon av ringu-filmerna. Filmer som ”Mortal Kombat”, ”Super Mario bros”, och inte minst Uwe Bolls epos ”House of the Dead” har gång på gång förstört finfina licenser, och nu är alltså klassikern Doom på tur. ”Doom” är ett fps (förstapersonsskjutare) som i runda slängar går ut på att skjuta alla demoner man ser. Filmen hämtar mycket av sitt manus från den tredje delen i spelserien, och utspelar sig därav på en forskningsstation på mars där någonting går snett till.

Det som slår en när ”Doom” drar igång är att det kommer att bli en tevespelsinfluerad actionfest, med ett michmashat manus från alla filmer i genren. Alla karaktärer är precis så enkla och stereotypa som annars bara Michael Bay kan få dem. Miljöerna känns konstlade och tråkiga, och storyn känns så mycket ”Alien” att man nästan skäms. Dock händer någonting oväntat ungefär tjugo minuter in i filmen. Man vänjer sig vid karaktärerna, miljöerna, och börjar tycka att storyn är helt okej. Inte bra, men okej, vilket är nästan historiskt i dessa sammanhang. Det är detta som gör ”Doom” historisk. Inte att den är en ovanligt bra film, eller ens speciellt bra alls. Det stora är att för första gången kan ”Doom” mäta sig med de vanliga actionfilmerna. I komplexitet och underhållningsvärde så ligger den inte alls speciellt långt ifrån de ordinära hollywoodproduktionerna. Detta betyder kanske inte så mycket för vanligt folk, att få se en hygglig actionrökare. Men för oss lirare ger detta oss ett hopp om en bättre morgondag. En morgondag där filmer som ”Halo” och ”Silent Hill” hyllas unisont av en hel presskår och biopublik. Det kanske låter som en högtravande fantasi, men det låter även ganska vackert. På nåt sätt.

Vad som stjälper ”Doom”, är paradoxalt nog samma sak som håller filmen över ytan, nämligen det solklara faktum att det bygger på ett spel. För oss som någonsin har upplevt den underbara demonslakten så är det omöjligt att inte glädjas åt kärleksfulla direktparalleller. Jag snackar om doktorer som bär spelutvecklarnas namn, jag snackar BFG, jag snackar FPS. Dock så har man som lekman, säkert inte så mycket utbyte av dessa små obegripliga vinkar. Humorn rinner över till att bli någon slags internhumor, där bara vissa är inbjudna att skratta, mysa och minnas. I filmens slutsekvens finns faktiskt ett flera minuter långt förstapersonssegment, som ser ut precis som en drömversion av spelet. Och samtidigt som det är hur sjukt snyggt och roligt som helst, så får detta fatala konsekvenser. För när summan är sämre än dess beståndsdelar så vill ingen vara med. Denna sekvens dödar filmen genom att inte ha någonting att göra med dess handling. Vad som är häftigt att titta på allena, gör att åskådaren tappar bort sig och inte förstår ett dyft. Men räds inte för det låga betyget jag utdelar, filmen har ändå vissa stora behållningar som gör att den fortfarande är värd att se. Om du är ett fan av spelserien, eller bara av digitala spel i allmänhet, så är den absolut ett måste. Men framförallt så drömmer jag om en bättre morgondag, upplyft av den lilla strimma av hopp som ”Doom” inger.

Kim Ekberg

Kommentarer