Recension - Bio

Den mörkare familjefilmen är minst sagt på upptakt. I ”Alice i Underlandet” petas det ögon, i ”Den fantastiska räven” slåss det med knivar, och i ”Till Vildingarnas Land” rycks armar av. Men det är inte bara i form av våld och misshandel den vuxna världen äntrar barnfilmens domäner, utan även i tematik och uppriktighet i tilltalet. Det har länge varit legitimt att strössla ur sig substanslösa barnfilmer, bara för att barn ”ändå inte fattar något”. Ett stort missantagande eftersom barn är de mest sensibla och mottagliga i samhället. Varför ska vi mata dem både med fysisk och mental skräpmat?

Men nu viner varma höstvindar och en förhoppning om en ändring till det bättre. Pixar har länge jobbat för en film för unga som även äldre kan ha behållning av. Mest har detta skett genom populärkulturella referenser och blinkningar över ungarnas små huvuden. Men på senare år har man satsat på ett bredare tilltal. I ”Wall-E” värnar man om miljön på ett sätt alla kan förstå, och i ”Upp” låter man ett missfall vara en fullt synlig ingrediens.

”Toy Story 3” skulle kunna vara något urvattnat och strängt kapitalistiskt, men lyckas precis som tvåan tillföra något nytt och hålla ett hjärta bultande under cgi-huven. Man lär tjäna sjuka pengasummor på denna film, och därför är det trevligt att man för det inte låter sin produkt avsjälas. Filmen handlar som vanligt om Buzz, Woody och de andra leksakerna ur det (något nerbantade) älskade persongalleriet. Men tiden har hunnit ikapp dem, precis som den gjort med oss som var barn när det först begav sig. Andy har blivit en ung man, och det är dags att börja på universitet. Ingen plats finns längre för leksakerna, som efter många turer hamnar som andrahandsgods på ett dagis.

Och det är här filmen blir en dystopi. På dagiset råder en strikt hierarkiskt samhällsstruktur, där en diktator i form av en rosa teddybjörn styr med hjärnhand. Det blir ganska rejält mörkt, men aldrig cyniskt. Alltid finns där en anledning till att allt blev som det blev, en situation sprungen ur brustna leksakshjärtan. Det handlar inte om att gripa boven, eller sätta denne i finkan på Astrid Lindgrenskt manér, utan snarare om en rehabilitering in i samhället.

Men det finns delar av filmen som saknar samma lyskraft, scener som blott är trams. En konfrontationsskräck mot slutet irriterar en smula, men är ändå begriplig. Vissa partier är dock hysteriskt roliga, tortillascenen kommer om allt står rätt till bli en modern klassiker. Och som motpunkt finns det scener som skulle kunna framkalla tårar ur fnöske. Det är, som min bror så träffsäkert påpekar i sin egen recension av filmen, ”roligt men seriöst”. Om vartannat.

Visst kan man klaga, som i alla Pixarfilmer, på alla amerikanska helylle-ideal och allt moraliserande. Man kan invända mot att tempot borde varit lägre och dialogen mindre skämtsam. Men dessa kompromisser kanske är sådana man måste tvinga sig själv att göra. För då resultatet är något som förmodligen kommer att tilltala precis alla, vore det oförnuftigt att klaga.

Låtom oss slutligen alla gemensamt be till gudarna att det aldrig någonsin kommer ännu en uppföljare. Filmsviter blir sällan mer koncisa och jämna än denna. Låt denna molniga blå himmel bli trilogins första, samt sista bildruta.

Kim Ekberg