Recension - Blu-ray/DVD

På den sjätte dagen i den sjätte månaden i det sjätte året ska Satans avkomma se dagens ljus på jorden, och mänskligheten är fördömd. 666 – odjurets tal.

Efter att komplikationer uppstått under förlossningen får ambassadmedarbetaren Robert Thorn veta att hans och makan Katherines son har avlidit. Makan vet ännu inte om det och för att bespara henne beslutar sig Robert för att acceptera det erbjudande en präst på sjukhuset lagt fram; att ta emot ett annat barn, vars mor dog vid förlossningen.

Intet ont anande tar han emot detta barn och uppfostrar det som sitt eget. Det tar dock inte lång tid innan konstiga saker börjar hända i pojkens omgivning. Djur blir oroliga, barnflickor blir tokiga och kyrkobesök är grabben inte mycket för. När så en präst kontaktar Thorn och berättar att hans son i själva verket är Satans avkomma viftar han bort det som dumheter. Men hur länge kan han blunda för verkligheten?

Och så där fortsätter det. Ni som sett originalet från 1976 vet exakt vad som händer sedan, och då menar jag exakt. Regissören John Moore vågar nämligen inte ta ut svängarna speciellt utan det blir istället en lång upprepning. Dessutom saknar filmen den finess som originalet hade och lyckas inte alls skapa samma obehagliga stämning. Istället förlitar man sig på simpla chockeffekter, som förvisso fungerade på den unga biopubliken som med största sannolikhet inte sett förlagan, om ens hört talas om den.

I huvudrollerna som Robert och Katherine Thorn ser vi skådespelarna Liev Schreiber och Julia Stiles. Liev gör hyfsat bra ifrån sig men känns alltför stel filmen igenom. Någon Gregory Peck är han sannerligen inte! Julia Stiles känns helt fel och som åskådare kunde jag inte låta bli att irritera mig på henne och hennes minst sagt bleka insats. Som Damiens beskyddarinna och barnflicka Mrs Baylock ser vi en kvinna med vana att ta hand om små djävulsbarn, nämligen Mia Farrow. Hon spelar dock över ganska duktigt så inte ens det blev riktigt bra. Som Damien själv ser vi den unge Seamus Davey-Fitzpatrick, som egentligen bara har en uppgift filmen igenom; att se ond ut. Tyvärr lyckas han inte alls med detta utan påminner mest om en tjurig unge vid lösgodiset på COOP. Faktum är att de bästa skådespelarinsatserna hittas bland birollerna, både Pete Postlethwaite och Michael Gambon gör bra ifrån sig.

Efter en förhandsvisning i USA fick regissören John Moore skarp kritik för att han använt bilder från World Trade Center-katastrofen i ett öppningsmontage. Många hävdade att det var alltför tidigt att visa bilder därifrån och att Moore försökte profitera på denna ohyggliga händelse. Med facit i handen kan jag säga att det verkligen rör sig om ett storm i ett vattenglas, ett par korta sekunder av det rasande tornet är allt vi får se och detta i ett montage som ska påvisa hur ondskan härjar över jorden och att de gamla profetiorna om antikrists återkomst slagit in. Vi får väl se hur svensk media och publik reagerar på detta montage som även innehåller bilder från tsunamikatastrofen i Thailand. Förhoppningsvis inte alls, det vore både fånigt och dumt. För handen på hjärtat, filmskapare kan inte fortsätta att bara använda gamla journalbilder på Hitler och hans SS-gäng så fort man vill påvisa ondska och otäcksheter. Då verkar det ju bara som om all ondska försvann för 50 år sedan…

Efter att ha sett denna nyinspelning är jag ännu mer övertygad om att den kom till enbart för att någon i Hollywood kom på att datumet 06/06/06 snart skulle inträffa och att det fanns möjligheter att göra grova pengar på det. För att inte tala om hur smart marknadsföring datumet innebär! För glöm alla idéer om nyskapande, finess eller för den delen spänning och skräck. Det läskigaste med ”The Omen” anno 2006 är bristen på nytänkande och originalitet. Dessutom är årets Damien långt ifrån antikrist och Satans avkomma, utan snarare bara lite småjävlig som vilken femåring som helst.

Fredrik Liljegren, chefredaktör