Recension - Blu-ray/DVD

Innan frosten var inget vidare. Alla förtjänar trots allt en andra chans. Nu kommer direkt-till-dvd-filmen Byfånen. Wallander i Krister Henrikssons tappning får handskas med en knäppskalle som svamlar om stjärnbilder och hotar att detonera en bomb på en bank. Dessutom tror han att hans pappa är en indian, jajamän. Visst låter det nervkittlande?

Kanske har skådespelarna fått bättre regi och ett bättre manus denna gång? Kanske kommer Ola ’Tusenbröder’ Rapace att glänsa till? Kanske händer det något oväntat och inspirerat? Nej, nej och åter nej.

För många poliser har för lite att göra. Storyn benas aldrig ut. Skådespeleriet är nedtonat och alltför ofta långt ifrån trovärdigt, för att inte säga katastrofalt. Gästskådespelare som Johan Rabaeus, Anders Ekborg och Amanda Ooms lyckas inte tillföra något extra.

Jag stör mig än en gång på hur få som talar skånska, och de som väl gör det gör det förvirrat dåligt och överdrivet. Det låter ungefär som HippHipp. Jag skulle vilja se en polisfilm som utspelar sig i Stockholm där 90 % av karaktärerna talar grötskånska! Det vore något det.

Far och dotter-relationen ältas vid sidan av när Kurt Wallander gnäller på sin dotter som blir befordrad. Han försöker vara rädd om henne, vilket blir patetiskt och otajmat i utförandet. Gäsp.

Då lyckas Peter Haber mycket bättre när det gäller att dramatisera en polis relation till sin dotter, om man tänker tillbaka på de vanligtvis njutbara Beck-filmerna. Åtta nya Beck-filmer börjar för övrigt spelas in i höst. De kommer att spela i en helt annan division än Wallander, var så säker.

Kanske är Byfånen värd en svag tvåa, men jag kan inte låta bli att sänka till en etta och statuera exempel. Så här tafflig får en polisfilm bara inte vara! Hädanefter ska jag hålla mig borta från Wallander och hans poänglösa äventyr. Bara en byfåne kan gilla den här skräpfilmen.

Johan Karlsson