Recension - Blu-ray/DVD
Det finns egentligen bara en stor anledning till varför jag över huvudtaget slog på TCM för några dagar sedan, bänkade mig med en kopp kaffe och några digestivekex och lutade mig tillbaka -de senaste veckorna har jag inte gjort något annat än att nynnat på "Ol' man river". För den lilla kommunen i Roslagen, Österåker, är den 1:a oktober ett stort datum. Då sätts nämligen musikalen "Teaterbåten" upp på teatern. Och jag finns där och uppfyller en av mitt livs största drömmar; att få vara musikalartist.
"The Show Boat" sägs vara världens första musikal, skriven av Edna Ferber och tonsatt av Oscar Hammerstein. Den sistnämnde kan mycket väl vara den störste inom musikalvärlden med ett gediget CV. Hammerstein har tonsatt musikaler som "Oklahoma!", "The King and I" och "Carousell". Nu pratar vi alltså tidig musikal från början av 1900-talet, inte smörsliskig Webber.
När man går från att göra film av teater hamnar man ofta i en oundviklig konflikt. Speciellt om man vill direktkopiera handlingen från scenen till vita duken. De försök som gjorts och lyckats är tämligen få. Möjligtvis placerar sig den senare "Chicago" som en av de mest lyckade. Konflikten är genomtydlig; replikerna är till för teater, scenerna lika så och när man försöker göra film av det, blir det lätt mesigt och pinsamt. I dramat spelar ofta skådespelarnas publikkontakt och känslospel stor roll, förmodligen mer än själva handlingen och replikerna, därför blir det konflikt när det plötsligt överförst till en platt duk. Man förlorar helt enkelt allt det där som gör dramat speciellt.
"The Show Boat" är ingalunda ett undantag, utan precis lika fjompig och mesig som man kunde tänka sig. Skådespelarna vägrar dessutom att sjunga på riktigt under inspelningen, vilket märks så tydligt. Stum gestikulering till i efterhand pålagd musik, skulle idag vara brottsligt. Men i en musikalfilm från 1951 handlar det mer om charm. Det finns en del så fantastiskt roliga slarviga klipp att jag sätter kaffet i halsen gång på gång. Men återigen, det är på något sätt så det ska vara.
Berättelsen om det på båt resande teatersällskapet är i sin rätta version, på scenen, förmodligen en riktigt lysande sådan. I filmversionen blir det hoppigt och opersonligt. Ändå kan jag inte göra annat än att bli rörd, särskilt i slutet. Någonstans är det en modern historia som känns aktuell, men i 1800-talsklädsel. Och självklart är det så, hur fjompigt och taffligt det än är, så är "The Show Boat", eller "Teaterbåten" som den heter på svenska", en klassiker utan dess like. Den är inte den bästa av de samtida musikalerna (Fred Astairs filmer är alltid snäppet vassare) men charmen vinner åtminstone mitt hjärta.
Så när jag nu ikväll går till repetitionen för att sjunga "Ol' man river", kan jag göra det med den rätta inlevelsen. En hårt arbetande svart man som efter ett hårt dagsverke längs med Missisippifloden, äntligen får lite vila. Förlåt mig om jag blir rörd till tårar när jag sjunger den...
Kommentarer