Recension - Blu-ray/DVD

Klarar du att leva dig in i den värld av fantasi, lek och mediaflöde som en fyraåring idag tvingas förhålla sig till? Klarar du att njuta av en alldeles lagom lång tecknad film i sällskap av en av dessa fyraåriga experter på rundformade myskaraktärer i en värld som kallas Sjumilaskogen? Det gjorde jag ikväll, faktiskt var det ett återseende för både mig och min dotter - då vi ju faktiskt såg den när den gick upp på bio. Men den här filmen var ju aldrig avsedd att visas på bio, och i ärlighetens namn så gör den sig bättre hemma i vardagsrummet med päronsaft, popcorn och pausknapp. Pausknappen är riktigt bra att ha när man måste förklara något eller lyssna på resonemang från en som vet och förstår precis allt. Den skulle endast släppas på DVD var det tänkt, och visst är film bäst på bio, inget snack om den saken, men det finns något alldeles speciellt med den här filmen som lämpar den bäst i mycket mindre format. Det har något att göra med det finstämda temat kring vänskap, utanförskap och misstänksamhet, om främlingsfientlighet och hur man aldrig ska låta skenet bedra.

När vi såg filmen på bio klagade min dotter på att bilden inte var tillräckligt bra. Jag antar att hon talade om skärpan som var lite dåligt ställd, men även på att det var en sliten kopia vi såg. Detta är faktiskt en smärre skandal, som om barn inte tas på allvar av biografen, trots att det kostar skjortan precis som för resten av befolkningen. Fet känga till Sandrews salonger i Lund! Renovera, se till att uppgradera ljudanläggningen och håll maskinisten vaken - eller stäng butiken och visa er aldrig igen. Trots att det är sju månader sedan vi såg den så kommenterar hon det när vi ser om den på dvd: Pappa! Det är mycket finare bild här hemma. Filmen är verkligen precis lagom lång för sin målgrupp, en timme är precis vad man klarar när man är mellan tre och sju år. Detta var jag väldigt tacksam för i salongen, men nu hemma är det en mycket tätare känsla och den lite intima stämningen i filmen kommer bättre till sin rätt. Den där oförstörda, rena disneykänslan infinner sig med full styrka.

Den lilla kängurukillen Ru får inte följa med på heffaklumpsexpedition, men han beger sig iväg utan de andra i gryningen och det blir han som först träffar på heffaklumpen - eller rättare sagt lille Heffa, som visar sig vara allt annat än skrämmande. De går vilse och letar efter Rus vänner och mamma och senare efter Heffas mamma. Det de istället först hittar är en finstämd vänskap - detta omaka par.

Hela filmen är väl ganska uppfostrande, men den är det på en frivillighets basis så jag köper det faktiskt. Det är viktiga saker för våra små barn att fundera över och bli medvetna om. Det är ju riktigt stora svåra frågor man måste svara på i en värld där våldet breder ut sig allt mer och här ges åtminstone delvis viktiga svar och framför allt är det en bra grund att fortsätta prata utifrån. Vänskap och utanförskap är något som alla mycket tidigt blir ställda inför och att kunna skaffa sig en sorts beredskap inför detta är nog inte alldeles fel. Jag känner mig helnöjd när vi tittat klart och Saga är salig. Det var den bästa film hon sett… och då menar hon BÄTTRE ÄN HAJAR SOM HAJAR! Det vill inte säga lite för att komma ifrån henne.

Det är inte en av Disneys största klassiker, men det är definitivt en välgjord och genomtänkt film. Den når inte upp till toppbetyg i min begränsade värld, men en stark trea hade den fått av mig som DVD-utgåva. Egentligen är det inte heller riktigt rättvist, för den vänder sig inte till mig. Alltså låter jag Saga sätta betyget, för att en som verkligen förstår sig på det här ska få sista ordet.

Mattias Svensson