Recension - Blu-ray/DVD
När jag gick och såg den här filmen visste jag ingenting om den förutom att det är samma regissör som till den klassiska animefilmen Akira. Jag trodde faktiskt det handlade om en slags superhjältepojke med… ja… ångkrafter. I början av filmen satt jag och väntade på den mystiska olyckan som jag trodde skulle förvandla den engelske pojken Ray Steam till Steamboy. Den inträffade aldrig.
Steamboy utspelar sig i England, 1866. Ray Steam bor med sin mor och sina syskon i Manchester, där han jobbar på en fabrik samtidigt som han på fritiden experimenterar och uppfinner med ånga som utgångspunkt. Uppfinnandet har han i blodet, från sin farfar och far som båda är uppfinnare i USA. En dag ankommer ett mystiskt paket från Rays farfar som innehåller en ångboll. Bara några ögonblick efter paketets tillkomst i hushållet knackar två ljusskygga typer på dörren. De är ute efter ångbollen som visar sig vara mäktigare än Ray kunde ana. Ray tvingas fly med bollen, och lyckas få en hel del skurkar efter sig. Nu är det upp till Ray Steam att se till att bollen inte hamnar i fel händer, men vems händer det är blir en klurig sak att reda ut.
I början av filmen satt jag och funderade på hur den här filmen hade fungerat som spelfilm. Nu kan jag lugnt säga att den inte hade fungerat alls. Miljöerna och maskinerna i Steamboy är inte sällan hisnande häftiga, och i början blir man fascinerad av hur snyggt allt är om och om igen. Längre bort från ett franskt relationsdrama än så här kommer man inte. Men efter ett tag lyckas inte mycket imponera längre. Steamboy är en film som är mycket inriktad på att visa upp häftiga maskiner och vapen, nästan för mycket, så efter halva filmen slutar jag bli imponerad av maskineriet, och rycker först till igen vid den vackra slutscenen.
Det här är en film som handlar mycket om just steam – ånga, och det är inte en underdrift. I nästan varje scen repeteras repliker om att ”trycket är för högt”, ”den kommer att explodera” och andra ångmaskins-relaterade meningar. När jag för femtioelfte gången hör att trycket är för högt kan jag inte låta bli att rulla lite med ögonen.
Men det här ÄR en snygg film, och ofta rätt rolig också, så även om den innehåller en del upprepningar kan man förlåta Katsuhiro Otomo för det. Miljöerna och uppfinningsrikedomen är ofta häpnadsväckande, och aldrig har jag sett en amerikansk tecknad film som varit lika mäktig som denna när det gäller de områdena. Därför får Steamboy en stark trea. Jag tycker att allas ögon bör vändas ännu mer åt öst och omfamna deras så ofta fantastiska anime, för de slår faktiskt Disneys politiska korrekthet och upprepningar av gamla succéer med hästlängder. Varför se Lejonkungen II när man kan se Steamboy?
Kommentarer