Recension - Bio

Jag är frälst. Detta är sanslöst bra skådespel. Både Joaquin Phoenix och Reese Witherspoon har fått varsin Oscarsnominering för bästa skådespelare i kategorierna manlig respektive kvinnlig. Detta är välförtjänt och jag hoppas att de plockar hem det bägge två – även om jag inte sett deras konkurrenters filmer.

John Cash är med om det fruktansvärda traumat att mista sin storebror som han höjt upp till skyarna. Pappa Ray, skickligt och grymt gestaltad av Robert Patrick (Terminator 2), är fullständigt avstängd känslomässigt och klarar inte av förlusten av favoritsonen. Han ser inte att lille Johnny behöver honom och han är nedlåtande över sonens musikintresse. I en scen tar Johnny farväl av sin familj och åker till Tyskland för att göra militärtjänst och pappans enda kommentar är: Missa inte bussen.

Som liten har Johnny och hans bror lyssnat på The Carter Family och framförallt barnstjärnan June Carter (som vuxen alltså spelad av Reese Witherspoon) och det är väl framförallt kärlekshistorien mellan Johnny och June denna film kommit att handla om. Narkotikamissbruket har mest den underordnade rollen att visa hur svårt det måste varit för June att välja Johnny till livskamrat och man har tillrättalagt det genom att visa hur han går in i pillermissbruk – man har alltså valt att utelämna socialrealismen och Mr Cashs heroininjicerande. Detta gör att jag som känner till historien inte riktigt låter mig övertygas av resten heller, ljuger man om det ena kan man ljuga om det andra, men jag inser också att filmen hade behövt vara ännu längre och dessutom blivit för mörk för en bredare publik om så varit fallet.

Det är en varm film och även om det är väldigt fragmentariskt berättat så finns det ett par röda trådar att följa, även för den som inte är frälst på mannen i svart. En liten detalj som jag dock inte kan begripa varför man har sparat i slutklippningen är scenen då June ger Johnny ett exemplar av den Libanesiske filosofen Kahlil Gibrans ”Profeten”, är det möjligen en plantering för att förstå varför Cash så småningom går med i metodistkyrkan , det kryllar inte av religiösa funderingar annars, vilket är en liten miss.

Joaquin Phoenix är filmens riktigt stora behållning. Han har lärt sig spela gitarr för att övertyga och han har studerat Johnny Cash på film för att kopiera minspel och kroppsspråk. Han har till och med lyckats med den galet stirrande Cash-blicken, vilket både skrämmer och imponerar ett gammalt Cash-fan. Kolla in rörelser i livescenerna, speciellt när Johnny slänger bak gitarren på ryggen i välbekanta manér.

Nämnas bör också att filmen ändå lyckas rättfärdiga synen på Cashs missbruk då man sakta men säkert får kvävningskänslor genom Johnnys första äktenskap och relationen till föräldrarna. Man kan ”förstå” flykten in i missbruk och flykten ifrån det högerkristet äckelborgerliga U.S.A.

Mattias Svensson