Recension - Blu-ray/DVD

Just som jag trodde att det inte görs bra film längre, dyker Crash upp från ingenstans och går rakt in i hjärtat. Det ska redan här tilläggas att Crash (anno 2004) inte ska förväxlas med David Cronenburgs skruvade erotiska film med James Spader, med samma namn. Det här är något helt annat.

Crash skulle kunna vara någonting som Michael Moore skulle vilja ha gjort om han gjorde spelfilm. Det finns så mycket politik och livsviktiga frågeställningar att jag blir alldeles matt. Men jag har verkligen ingen lust att vara djup när jag ser filmen, utan det får bli efter nästa titt. För Crash är en sådan film som måste få vila ett tag, sjunka in och i stillhet mogna. Så är det för mig. Och visst är det en sådan film som är värd det högsta betyget?

Visst påminner den om andra fantastiska filmer som t.ex. Magnolia och Happiness i sitt berättande. Men det är just bara där. Medan de andra filmerna arbetar mer med specifika och ibland udda karaktärer och deras öden, behandlar Crash snarare vardagens oundviklighet för vissa människor. Då kanske främst människor som tillhör en minoritet i samhället vad gäller etniskt ursprung. Jag säger samhället och menar inte bara det amerikanska samhället utan vilket samhälle som helst. Tyvärr är det inte så att minoriteter lever bättre på vissa ställen än andra, utan man brottas med samma problem och samma motsättningar.

Regissören Peter Haggis väljer att inte blåsa upp dessa problem som Moore förmodligen skulle ha gjort, utan mästerligt väver han in dem i en dramatisk och ofta rörande berättelse. Nästan profant visar han att ödet inte beror på någon övergipande kraft, utan snarare hänger allt ihop med allt annat. Likt ringar på vattnet. Det du gör kan få konsekvenser för någon annan och vice versa, men du har alltid ett val.

Kanske är det med hopp Haggis berättar sin mörka berättelse. Jag får ibland känslan av att han skulle vilja låta alla få uppleva det som Ebenezer Scrooge får göra i Dickens kända A Christmas Carol och att få se saker från olika håll och perspektiv. Helst innan man gör sina val. Om man vet hur det kommer att gå, skulle man då välja att göra som man gör? Eller kan man ändra konsekvenserna genom att handla annorlunda?

Men mest av allt tror jag att Haggis har ett par saker han vill säga med sin film. Paradoxalt nog handlar det om att godhet inte alltid belönas med godhet, utan med det totalt motsatta. Kanske säger han också att tron på människors välvilja är förkastlig och samtidigt väver in kristendomens största dilemma som handlar om guds godhet och omtanke över människan.

Nu är det inte så nattsvart som det verkar. Människan finner både glädje och tröst, inte i ting, utan lyckligtvis i sina medmänniskor och i sitt handlande. För mitt i all hopplöshet finns det mirakel. Små mirakel som vi kanske inte skulle sett, som vi skulle missat om det inte vore för våra medmänniskors handlande. Det skulle kunna vara förvirrande och svårt att greppa, men Peter Haggis fäller sina "tankebomber" med utsökt precision för att ingenting ska gå förlorat. Och för att du inte ska glömma.

Jesper Isaksson