Recension - Blu-ray/DVD

Det finns fall då att föreställa sig någonting är vägar bättre än att faktiskt uppleva det. Ibland så är drömmen om någonting bättre än det man drömmer om. Så är fallet med ”Napoleon Dynamite”. Napoleon, min dröm om dig var så vacker! Man gluttade in trailers på Apple. Man tittade på bilder. Läste plotten. Läste plotten igen. Filmen kallades för den nya Garden State, och är en del av den indiefilmsvåg som just nu sveper över Amerika just nu. Alla vill göra en snygg och smart rulle om en katatonisk ung man som letar efter kärleken. Kort sagt; alla vill upprepa Garden States bragd i fjol. Alla vill vara Braff. Alla kan det inte.

Hursomhelst så börjar ”Napoleon Dynamite” riktigt starkt. Ett finfint anslag där filmcrewets namn fyndigt ritas upp i olika maträtter, allt detaljrikt Wes Anderson-minimalistiskt på det där sättet jag älskar. Allt ackompanjerat av den alldeles utmärkta White Stripes-dängan ”We’re going to be friends”. Och just där, Där!, tror jag att vi verkligen ska bli vänner jag och Napoleon. Men så drar filmen igång och visar att den inte duger till någonting annat än intolerant Farelly-humor. Jag blir ledsen. Och jag ska förklara varför, i nästa spalt, fortsätt läs du.

En film som denna bygger mycket på att den har ett udda persongalleri. Dessa personer beter sig enligt normen en aning annorlunda än vi ”vanliga människor” skulle ha gjort. Detta är grundstommen för alla filmer i denna genre, ett slags 101 i ”Hej, jag är lite smart-film”. Vad som skiljer Garden State från ”Napoleon Dynamite”, agnarna från vetet, är endast en liten detalj. Sympati. I ”Napoleon Dynamite” så finns en slags grund för en finkänslig och situationsrolig film om den emotionellt handikappade Napoleon, istället ballar det ur i något slags trams. Där jag kunde ha skrattat med Napoleon i hans motgångar, förväntas jag nu att enbart skratta åt honom. Det vill jag inte. Han verkar vara en bra kille i en dålig film.

Men det är inte heller ”bara” personskildringarna som skvalpar i ”Napoleon Dynamite”. Handlingen är riktigt lam, fotot är billigt effektsökeri, och inte ens musiken lyckas frambringa den där coola indiekänslan. Nej ni, hos mig kammar ND noll, men intet sagt att jag är less på konceptet. Jag kan titta på en disträ ung man finna kärleken gång på gång, jag blir aldrig trött. Bara det görs någorlunda finkänsligt. Thumbsucker nästa!

Kim Ekberg