Recension - Blu-ray/DVD

Det här kunde ha blivit en bra film. Att försätta de motsatta parterna bredvid varandra på ett flygplan är genialt! Givetvis var man på förhand intresserad av att skåda hur konceptet skulle hålla en hel film, men tyvärr gör det nu inte det. I alla fall inte i Wes Cravens händer, men allt ska inte skyllas på honom. Manuset består av så många förutsägbara klyschor att jag blir spyfärdig, och det enda som lyfter i den här filmen är det där förbannade flygplanet. Det ges knappt några tillfällen att krydda till spänningen, för när huvudpersonerna väl sätter sig bredvid varandra, störtar hoppet och förväntningarna ner i avgrunden.

Att den här filmen ens fått biopremiär är ett under. Visst har de lyckats värva begåvade skådespelare som Brian Cox och Cillian Murphy, men det är så otroligt slätstruket. Hela filmen består av övertydliga och pinsamma planteringar som försöker framkalla aha-känslor. Man börjar nästan undra om Carl Ellsworth stirrade sig blind på manuskursanteckningar när han skrev ihop den här smörjan. Flygplansparanoian vandrar i skuggan av 9/11… snälla! Det är tröttsamt med obegåvade manusförfattare som sitter och kryssar i sin lista med allt som moderna filmmanus bör innehålla. Försöker de skapa diskussion? Då räcker det inte med den här kalkonen. Koncentrera er först och främst på att skriva ett stabilt manus, sedan kan ni slänga in symbolik om det så krävs för att tillfredställa publiken.

Jag funderade ett tag på att köpa den nya boxen med Wes Cravens tidigare skräckfilmer, men just nu är jag så besviken på honom att jag hellre drar igång ett Ben Affleck-maraton.

Ett andra utlåtande
Wes Craven har lyckats. Inte med att göra en välgjord och intressant film men däremot att skapa en 90 minuter lång klichéfylld trailer. Den forna skräckmästaren har i och med Red Eye försökt ge sig in i efterdyningarna av högteknologiska terrordramer a la tv-serien 24 och kombinera detta med en vanlig dos Craven-skräck.

Själva handlingen skulle kunna vara intressant om den hade kommit för ett par år sedan. Lisa Reisert, pappas lilla flicka som vuxit upp hamnar i dåligt sällskap på ett flygresa och blir indragen i ett utpressardrama med sin far som insats. Så länge inga större problem. Men någonstans under färden väljer Craven att falla tillbaka i sina gamla teenslashermanér från succén Scream och det hela blir en rundtur i gamla kulisser.

Red Eye bjuder inte heller på några direkta skådespelartalanger där det endast är den psykotiska Rippner som ger någon som helst gestaltning av en så vanlig men fungerande karaktär. Namnet leder tankarna till en viss annan person med förkärlek för mord. Rachel McAdams som får sin första stora huvudroll spelar den vanliga hjältinnan som med list måste försöka ta sig ur terrordramat med hjälp av birollskaraktärer. Dessa ska verka subtila men är så tydligt presenterade att Stevie Wonder hade sett dem på lång väg.

Vissa filmer fungerar bäst som trailers och det enda roliga med Red Eye är att filmens trailer faktiskt var bra.

/Stefan Björnlund

Sebastian Lindvall