Recension - Blu-ray/DVD

Jag har alltid varit patologiskt intresserad av den Japanska traditionen och kulturen. Jag har också haft lyckan att besöka detta nobla land, bli nertrampad av miljoner små pedestrianer och förundrats över deras teknologi. Men mest av allt imponeras jag av deras seder, hur korkade och protokolltrogna de än kan verka för oss västerlänningar.

Alltså är det med stor nyfikenhet man ser en film med ”Japananknytning”. Oftast är japanska filmer svåra för oss västerlänningar och västerländska filmer med Japan eller dess invånare i fokus rasistiska och förnedrande. Detta är inte fallet med Rising Sun, trots att man inte lyckas följa traditionen ända in i verkligheten. Och klart att det finns en viss mängd rasism och en hel del generella missuppfattningar.

I Rising Sun spelar Sean Connery en rätt udda personlighet som anammat den japanska traditionen och språket och som hjälper polisen att utreda ett brott mitt i Los Angeles. Som sin polispartner får han en rasistisk och cynisk, svart kille, som porträtteras av Wesley Snipes. Och så nystar kompisarna, omaka sådana, i härvan och finner att brottets rötter går djupare än de vill veta om. Japanerna på en sida, bockande och bugande, gråtande och grymma och det omaka paret på lagens andra sida. Detta skulle kunna bli en sedvanlig actionthriller, men nu blir det en ganska sofistikerad och snygg dramathriller i stället.

Aktörerna är överlag mycket sevärda. Connery och Snipes är båda trovärdiga och har båda dessutom en enorm scennärvaro. Philip Kaufmann, som agerar regissör i denna film, är ingen amatör direkt, utan har begåvat oss med filmer som ”The Right Stuff” och Lena Olins genombrottsfilm ”The Unbearable Lightness of Being”. So hjälp i sina vedermödor har han haft en roman signerat självaste Michael Crichton (Jurassic Park, Twister, 13th Warrior…) och som manusförfattare bl.a. David Mamet (okrediterad). Tunga namn.

Kan då slutresultatet bli dåligt. Visst, men det gör det inte. Vi har framför oss en underhållande och snyggt gjord film, som tål flera omgångar. Visserligen har filmmakarna tvingats att kompromissa för att behaga den betalande, amerikanska publiken, men frånsett detta, så är Rising Sun en sevärd film.

Ljudet är mycket bra och framhäver Toru Takemitsus intressanta soundtrack. Bilden är absolut inte dålig, men inte heller av högsta möjliga kvalité. Eller kanske jag har skit i ögonen. Det må vara så, men slutresultatet vad det gäller den audiovisuella delen är bra.

Slutligen måste man förundras över att Japan inte vann kriget och att inte vi alla nu äter fiskhuvuden och blåfiskfiléer med nudlar och soja? Amerikanarna har faktiskt förlorat kriget om man vill vara elak. Japanerna och deras stora finanser köper upp amerikansk mark och amerikanska företag i en rasande fart och om någon tror att inte Japan är makthavare även i filmindustrin, så har ni fel. Någon som har hört talas om Sony Pictures? Före detta Columbia Pictures? Andra är på G. Amerikanerna säljer och tror sig ha övertaget, men tji får de. Allvarligt talat så har vissa branscher inom filmindustrin en japansk ledning inom kort, men låt inte denna samhällsobservation störa era DVD-sinnen (japansk överlägsenhet här också!) utan njut av Rising Sun hur långt ifrån den sedvanliga pangpang-rullen den än må vara. Fast visst finns det sådana ingredienser också. Eller vad sägs om att två poliser, en gammal och en ung, spöar skiten ur ett tiotal topptränade Yakuza mördare? Mjaaa? Men med viss ironi och kompromissanda…okej då!

Jan Ahlgren