Casino Royale

  • Svensk titel: Casino Royale
  • Originaltitel: Casino Royale
  • Speltid (min): 147
  • Release (Bio): 2006-11-24

Recension - Bio

Det börjar med en kortvarig svartvit sekvens där vi får se hur James Bond blir en dubbelnolla. Och han får inte sin licens att döda genom att sälja kakor för flickscouternas räkning om någon trodde det. Efter inledningen följer en hygglig Bond-låt som för en gångs skull ignorerar filmens titel i refrängen, men som visuellt skvallrar om att ett kasino kommer att spela stor roll i berättelsen. Sedan bär det av till Madagaskar, Bahamas och USA. Det avverkas tuffa actionsekvenser; sanslös takhoppning och detonerad bombhotsdramatik, med en skicklig men opolerad Bond. Betydligt mindre prydligt klädd än vanligt.

Även om filmen har sina förtjänster så känns det så här långt som om något fundamentalt saknas. Q och hans osannolikt osynliga bilar kan man leva utan. Likaså den känslolösa, osårbara nittiotalsagenten med för mycket vind under seglen. Nej, det är något annat som saknas. Hade man tvingats sätta betyg i det här halvsega läget hade det lutat åt en sviktande trea. Men det måste man förstås inte, och tur är väl det. Det är då det händer. James Bond möter Vesper Lynd och den saknade pusselbiten faller på plats. Därifrån blir filmen bara bättre och bättre för varje enskild filmruta.

Lynd i Eva Greens tappning är en naturligt vacker kvinna med skarpt intellekt. Hon är en ny sorts Bond-brud, rent utav en Bond-kvinna. En vanlig bokförare utan diplom i våldsamt beteende. Hon och Bonds muntliga utbyte ger filmen behövlig substans. Lynd genomskådar den föräldralösa mordmaskinen James Bond och berör hans själ. För en gångs skull är Bond INTE ute efter att sätta på villiga silikonbrudar med namn som Hotta Fockalot och sedan dra vidare. Han faller som en fura. 007 blir, hör och häpna, huvudstupa kär. Så jäkla befriande! Det närmaste man kommit tidigare måste vara när engångs-Bond George Lazenby gifte sig i sin film. Nu liksom då vet vi att det bara måste sluta tragiskt. Men vackert är det.

Lynd ska bistå 007 att besegra den kriminella bankiren/det fiskögonblödande mattesnillet Le Chiffre (Mads Mikkelsen) i en pokerturnering (Texas hold´em) med höga insatser. Förlorar Bond så tillfaller ofantligt mycket pengar ofantligt farliga terrorister. När filmen bromsar den sedvanliga jorden-runt-och-pang-boom-i-bygget-rutinen och landar på Casino Royale och dess avläsande pokerbord så hamnar man rätt. Helt rätt. Kasinomiljön gör filmen gott och bidrar till verklighetskänslan. Här utspelar sig några av de bästa scenerna; duschscenen, återupplivningsscenen och pokerbataljen.

Hur är Daniel Craig som James Blond då? Riktigt, riktigt bra. Craig är manlig och mänsklig och mäktig. Med klarblå ögon och trovärdigt skådespeleri gör den halvt anonyme skådespelaren sin bästa roll hittills i karriären. Sällan har någon fått ta så mycket skit på förhand och levererat så massivt när det väl kom till kritan. Strongt av honom.

För första gången på länge bryr man sig om James Bond. Han blöder, visar känslor och begår misstag, vilket inte utesluter den rekommenderade dosen av humor och hårdhet. Men våldet glorifieras inte som förut.

Nämnas bör också att M (Judi Dench) tillåts vara chef, en chef som Bond tycks ha större respekt för, och det känns sunt att hon får göra annat än att agera sarkastiskt bollplank. Visserligen bryter sig Bond in i M:s hem, men han är inte uppnosig när han ertappas. Lite mer respekt för chefen alltså, med betoning på lite.

Filmen förhåller sig med en skön distans till de gamla filmerna. Det märks extra tydligt när M mumlar om att det var bättre under kalla krigets dagar, när Bond häver ur sig att det är skit samma om drinken är skakad eller rörd och när Le Chiffre påpekar att hans blödande öga beror på en felaktig tårkanal och inte alls är ett skurkaktigt kännetecken. Helt klart en härlig approach.

Martin Campbell blåser nytt live i Bond-franchisen, IGEN! Måtte han följa med till nästa Bond-rulle, så vi slipper en avmattning i stil med vad ”Tomorrow Never Dies” var för ”Golden Eye”. Det vore synd om man slarvade bort den potential som ”Bond 22” onekligen besitter. Höj ribban ytterligare istället för att andas ut!

Det här är alltså en fräsch nystart som förvaltar Ian Flemings arv väl. Bond Begins skulle man kunna säga. Få reda på hur han fick kostymen, bilen och attityden. ”Casino Royale” tar ut svängarna och träffar rätt, som ett slag på pungen (aj, aj, aj).

Johan Karlsson

Kommentarer