Recension - Blu-ray/DVD

En tecknare med en alldeles för stor portion självförtroende ingår ett avtal med den fina frun till godsherren. Det är bara det att kontraktet sträcker sig mycket längre än till skissblock och penningpung. Dottern vill också ha hans manlighet och de upprättar ännu ett kontrakt. Men då det är friherrinnan som är i underläge i det tidigare kontraktet så är det tecknaren som upplåter sin kropp åt dottern enligt det nya. Efterhand som konstnären tecknar av godset sjunker han och vi djupare in i mysteriet, som bara fortsätter att veckla ut sig i all oändlighet. Skisserna blir en del av mysteriet och när man finner den döda kroppen av godsägaren finns det gott om planterade bevis i tecknarens porträtt. Har han vetat hela tiden?

Tiden är i slutet av 1600-talet, miljön är England och ett magnifikt gods ute på landsbygden. Det som är mest frapperande med denna film är kostym och foto. Varje scen är som en tavla och när man växlar mellan tecknarens bilder och den verkliga parkens gröna prakt, så skapas ytterligare en dimension till filmen, men även min egen förståelse av begreppet skönhet. Det är gripande och vackert så det förslår. Peter Greenaway (”Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare”) debuterade med ”Tecknarens kontrakt” och satte därmed standard för en särskild typ av film, ironisk och experimentell.

”The Draughtman’s Contract was an opportunity to bring a 17th century painting to life. Period pieces follow the same principles as science fiction films. Both set out to create worlds of their own, illusions based on look, atmosphere, imagery and dialogue.” - Peter Greenaway.

Denna film verkar vilja vara komisk med sin fixering av det manliga könet, som genom närvaron av en levande naken staty och alla de fallossymboler som pryder parken låter oss förstå att det är en sorts kamp mellan könen mitt i mysteriet. En absurd scen där statyn välter och bär bort en obelisk och ställer sig själv på dess lilla podium och urinerar, är mycket effektfull och symbolismen får stå för sig själv. Filmen är full av dessa absurditeter och är bitvis helt genial i sitt utförande, men jag kan inte låta bli att känna mig lätt olustig inför filmmakarens barnsliga bildspråk. Han sätter på sätt och vis krokben för sig själv, samtidigt som det också är den lite obscena humorn som ger filmen sitt sanna existensberättigande.

Som helhet är filmen långsam och maklig, vilket gör att jag har lite svårt att hålla koncentrationen uppe, men det är ju för att jag är van vid MTV-generationens crash-boom-pangtempo i modernare film. Nästan alla scener är stilla och i de fåtal fall där kameran rör sig, åker den helt parallellt med objektet, alltid rakt åt sidan, vilket ger en väldigt stiliserad känsla och förstärker ytterligare bilden av filmen som en tavla - där vad som helst kan hända. Detta är en klassiker och snudd på mästerverk, men jag kan inte säga att den tillhör mina personliga favoriter, till det har jag alltför plump smak, varför filmen slutar med kompromissbetyget 4.

Mattias Svensson