Recension - Blu-ray/DVD

"Once that you’ve decided on a killing
First you make a stone of your heart
And if you find that your hands are still willing
Then you can turn a murder into art”
(Versen från Murder By Numbers av The Police)

Rättspsykologen Helen Hudson (Sigourney Weaver) är expert på seriemördare. Som något av en celebritet på området är hon såväl en bästsäljande författare som en ofta anlitad och bejublad föredragshållare. Dessvärre attraherar dessa sammankomster också mindre välkomna åhörare bland publiken. Följaktligen, efter ett av sina universitetsseminarium, sträng polisbevakning till trots, blir Helen brutalt överfallen av seriemördaren Daryll Le Cullum (Harry Connic Jr.) på en allmän toalett. Hon överlever mirakulöst medan Daryll får avtjäna ett långt fängelsestraff.

13 månader senare lider Helen av svåra posttraumatiska stressyndrom till följd av händelsen, bestående av bl.a. agorafobi, plågsamma minnesbilder och yrsel. Ångesten dämpar hon med cognac och lugnande tabletter. Numera barickaderad i en lyxig etagelägenhet får hon hjälp att klara vardagens bestyr av gladlynte vännen/assistenten Andy (John Rothman). Helst av allt stannar hon där i sin skyddade bubbla och går överhuvudtaget ogärna ut. När nya mord tycks ha anknytning till varandra involverar sig emellertid Helen i polisarbetet via telefon och får kontakt med skärpta inspektör M.J. Monahan (Holly Hunter) och dennes kollega Ruben Goetz (Dermot Mulroney) som efter viss skepsis inledningsvis snart inser hennes kapacitet.



Tillsammans försöker de sedan lösa vad som verkar vara ett fall där någon imiterar kända seriemördares dåd. Ledtrådarna visar på påfallande likheter med först DeSalvos, sedan Berkowitz (”Son of Sam”) och The Hillside Stranglers (Bianchi och Buono) tillvägagångsätt. Samtliga med den gemensamma nämnaren att de nått sin ryktbarhet genom att mörda upprepade gånger på de mest egensinnigt uttänkta och bestialiska sätt. Ändå kan man inte riktigt binda gärningsmannen till någon bevisning. Mördaren ligger hela tiden steget före. Dessutom är det någon som för jämnan håller ett extra vakande öga över Helen på avstånd. En person, som om det krävs, inte heller verka dra sig det minsta för att genomföra en närmare granskning.




Jon Amiels ”Copycat” (1995) får idag betraktas som en klassiker inom sin genre, den psykologiska thrillern. Det är en tät historia som försetts med två starka kvinnliga huvudroller, utmärkt gestaltade av de skickliga skådespelarna Sigourney Weaver och Holly Hunter. Den kusliga stämningen smyger sig in redan från allra första början i föreläsningssalen och varar ända till allra sista scenen (som både förklarar händelseförloppet och ger ny anledning till oro). Att manuset är exceptionellt välskrivet bör understrykas. Det gör mig glad när en thriller på gränsen till rysare är så välunderbyggd faktamässigt, intresseväckande i sitt ämnesval och, vilket är ytterst ovanligt i det här sammanhanget, karaktärsutvecklingen är så tillfredsställande. Vem gillar inte att bli skrämd när det görs såhär professionellt! När man slipper sitta med skrattet i halsen för att allt runtomkring är så löjeväckande, utan lugnt kan luta sig tillbaka och följa handlingen. Likaså är fotot (László Kovács) utomordentligt. Ett belysande exempel på detta är hur snyggt och stilsäkert överfallet på toaletten utförs, genuint skrämmande och med rakbladsvass precision. Letar du efter en spännande thriller som får dig att hoppa högt - ta ett säkert kort, hyr ”Copycat”!

Gustav af Ugglas