Recension - Blu-ray/DVD

Jag har i drygt 10 års tid väntat. Jag har i säkert fem år mailat diverse filmbolag. Nu är väntan över och jag har äntligen fått som jag ville. "Cry Baby" har i dagarna släppts i en Director's cut-version och ingen är lyckligare än jag över det.

Få filmer har så totalt påverkat mitt liv. Jag kan ärligt säga att "Cry Baby" ledde mig mot den musik som ligger mig varmast om hjärtat -swing, jazz och rockabilly. Filmen påverkade också min stil, mina kläder, min frisyr och mitt sätt. Fullt ut. Under säkert ett år var jag den enda i den 1600 elever stora gymnasieskolan som bar jeans med uppvikta ben, svart skinnjacka, vit t-shirt och en halv tub pomada i håret. På skivspelaren snurrade Boppers och så klart filmmusiken. Jag var Johnny Depp. Jag var Cry Baby.

Antingen måste jag befunnit mig i värsta möjliga identitetskris eller så var det så enkelt som att "Cry Baby" faktiskt vände upp och ned på hela min värld. Idag är det få 17-åringar som skulle göra samma sak. Under den här tiden såg jag filmen åtminstone en gång i veckan. Verkligen ingen överdrift heller.

När jag nu ser den igen, så är det säkert 7-8 år sedan sist men jag känner igen varenda filmruta förutom ett par nya scener. Jag kan fortfarande nästan varenda replik. Visst är filmen inte lika imponerande idag som för 15 år sedan, men jag skrattar lika gott nu som då. Visserligen är det mer uppenbart hur lekfull den är -den ironiserar, driver och banaliserar den amerikanska ungdomskulturen under 50-talet som jag tror att även de lite äldre i Sverige kan känna igen sig i.

Fortfarande är det svårt att veta om "Cry baby" är riktigt dålig som film eller om den faktiskt är ett missuppfattat mästerverk. Men det spelar heller ingen större roll. För har man så starka minnen och band till en film, skiter åtminstone jag i vad ni andra tycker. För mig är "Cry baby" en av de största anledningarna till att jag idag har polisonger sedan 15 år tillbaka och dessutom, den film som påverkat mig allra mest genom tiderna. Så ett missuppfattat mästerverk bara måste det vara.

Jesper Isaksson