Recension - Blu-ray/DVD

Remember this: "Be it a rock or a grain of sand, in water they sink as the same." - Woo-jin.

Det mest oväntande verkar ibland i återblickande som det mest naturliga steget i dagens filmskapande utveckling. För visst är det självklart nu, tre år efter att Oldboy kom, att film från Asien skulle ta steget från att vara trendigt och chic till att visa vägen för framtidens film? Så kändes det inte då. Då, när man för ett par år sedan satte sig ner i biostolen. Salongen var full på Stockholms filmfestival och det märktes att folk var spända av förväntan. Ryktet hade växt. Vi var inför en rejäl resa som skulle hålla oss fastklistrade i biostolen. Detta skulle bli årets asiatiska behållning. Om folk bara visste. För inte trodde väl någon av oss att vi skulle få uppleva den överlägset bästa filmen från 2000-talet? Vi fick uppleva filmfenomenet... Oldboy.

Narrativet i berättelsen är på ytan så vackert enkelt och samtidigt innerst inne så intrigerande komplicerad. Ni förstår, Oh Dae-su talar för mycket. Hans straff blir att tillbringa femton år i ett instängt rum. Men väl där inne är det något fundamentalt för berättelsen som det grunnas över. Vem? Varför? Vad har jag gjort för att förtjäna detta, och kommer jag någonsin att släppas ut? År efter år passerar och en själslig resa tar plats i Oh Dae-sus inre där han ransakar sig själv och går igenom sitt liv. Samtidigt växen ett hat mot den person som spärrat in honom. När de femton åren väl passerat och monstret drivet av hämnd och behovet att veta väl släppts lös påbörjas en resa utan återvändo. Oh Dae-su är ute efter hämnd. Men kommer han att få den?

Att avslöja mer av handlingen vore en korsfästbar synd. Det som dock kan utlovas är att man sveps med i Oh Dae-sus resa och ens egna känslor hoppar fram och tillbaka och upp och ner hela tiden beroende på vad nästa scen ska avslöja. Det är en enda enorm studie i filmskapande, från vilken aspekt man än ser det ifrån och given på varenda topplista någonsin konstruerad. Det är skrattretande när man ser folk rangordna kommersiellt dravell som Episod 3 före detta mästerverk(Oldboy hade Sverigepremiär i år, därav finns den ofta med på årets topp).

Oldboy är kort sagt definitionen av film. Inte modern film, inte nyskapande asiatisk film, inte action-blandat-med-coola-kameraåkningar-film, utan definitionen av varför vi över huvud taget vänder oss till detta medium. För varje tusen skräpfilmer som vi hör om, läser recensioner av, diskuterar och tillslut ofta ser är det en mindre i vägen för årtiondets mästerverk. Här finns det originella och slukande manuset, den otroligt vackra regin, en blanding av musik som gör skivan till årets soundtrack, världens kanske unikaste skådespelarprestation och ett foto som får en att vilja se filmen om och om och om igen.

Filmens regissör Chan-Wook Park har innan denna andra del i sin hämndtrilogi redan gjort Sympathy for Mr Vengance och nu nyligen avslutat trilogin med Sympathy for Lady Vengance. Det säger en hel del om hur bra Oldboy är när fansen blev hysteriskt besvikna över Lady Vengance som inte alls höll samma klass. Detta trots att den står i en klass för sig.

Det går egentligen inte att säga så mycket om Oldboy för när man väl börjar tar det aldrig slut. Oldboy är en filmisk välorkestrerad symfoni där varje ton, handlingsskiftning och bildruta är vital i det enorma bygge som är vår tids bästa film. Vad ni än gör – se den.

Filip Gieldon