Recension - Blu-ray/DVD

Den svenska versionen:

Luc Jacquets naturfilm blev först en stor succé i Frankrike, för att sedan skörda än större framgångar i USA, innan den nu kommit till Sverige. Varje land har tagit sin frihet att göra om orginalet. I Sverige håller vi oss dock nära, med Emile Simons musiksättning och en berättarröst som likt den franska förlagan delvis ger personlighet till pingvinerna, i form av Gösta Ekman.

Filmen återger kejsarpingvinernas årliga vandring till Oamock, stället där isen är tjock nog att häcka på. Filmarna har följt pingvinerna under parning, ungar och framför allt i kampen för överlevnad i det minst sagt bistra Antarktis.

Vad filmen har fått mycket kritik för är just detta, att man gett djur mänskliga egenskaper vilket kan anses vara fel. Jag tycker dock inte att man tänker på det så mycket. Gösta Ekman är oväntat mycket allmän berättarröst. Jag hade väntat mig ett Bolibompa (efter att ha sett den fördömande recensionen av Orvar på "Filmkrönikan") av oseriöst barnsligt komik-sökande, där pingvinerna inte fick plats för de mänskliga värderingarna av hur känslor ska porträtteras på film. Och visst, ibland är "Pingu" högst närvarande i kulisserna. Men mest för att det är genom den serien jag kommit i kontakt med pingviner. Det är den, Batmanfilmen med Danny de Vito, korta skämtfilmer på Internet, och nu nyligen "Madagaskar". Inte konstigt att man har lite snedvriden bild av det där med pingviner.

Jag hyser redan sen innan en stor kärlek till dessa framlullande oproportionerliga djur, så komiska i sitt rörelsemönster. Men jag tror inte att man måste göra det för att fascineras av den här underbart vackra filmen. För mig var det bara att sjunka ner, luta sig tillbaka och ta till sig av de stora isarna, den klarblå himlen och de vackra varelserna med trots allt väldigt mänskliga känslor (det är inte fel att försöka placera djuren på mänsklig nivå ibland. En pingvinmamma som sörjer sin döda unge är egentligen inte annorlunda jämfört med en människomamma som gör det.).

Det känns som ett rent privilegie att få se en naturfilm som den här på en bioduk. Men det gäller att passa på, tror jag. SF lär ha köpt in filmen och haft en enorm barnpublik i tankarna. Och med den lilla publik som fanns i min biosalong (vi var fyra stycken, varav en unge som mest var intresserad av sin godispåse), så lär inte filmen har en speciellt långvarig visningstid.

Emellanåt känns det väldigt snarlikt de filmer jag såg på barnprogram när jag var liten, där målet var att likt Animal Planet undervisa. (Kanske därav Bolibompa-kopplingen?)Just själva undervisningssyftet fick mig jämt att tröttna på den tiden. Var det barnprogram ville man väl inte påminnas om skolan? Idag känner jag mig mer mogen (eller vad man nu ska kalla det?), ja helt enkelt mer lämpad som publik. Jag är 24 år och faller hur snabbt som helst in i kejsarpingvinens hårda vardag, låter mig röras av den välkomponerade musiken och sjunker in i filosofiska tankar om hur människan har kommit så långt ifrån den där naturen som en gång skapade dem, med instinkter och begär.

För mig funkar det med Gösta Ekman, även om jag helt ärligt ska säga att det tog ett tag att komma in i berättandet. Filmen är en vacker upplevelse, en klar humörhöjare och en fin påminnelse om hur fantastiskt livet är. Däremot är jag tveksam till hur många barn som orkar sitta still i dessa 1h och 20min, trots att det känns som att filmen riktat in sig på att tilltala just barnfamiljer. Därför blir det bara en trea.

Lina Arvidsson