Recension - Bio

När 70- och 80-talets filmmusikalboom nådde sitt klimax tre år efter "Grease" med "Fame", måste hela världen har dansat omkring på gatorna. "Fame" som kanske också var den sista riktiga filmmusikalen, åtminstone som den såg ut då. Det "Grease" och "Fame" hade gemensamt var att de direkt är avsedda för en viss målgrupp, något som måste varit tydligt runt om världens biografer. Den senare tidens musikalfilmer har inte på långa vägar haft samma självklara publik. Halvtaskiga "Evita" med Madonna i huvudrollen, mycket bättre och fräsigare "Chicago" och nu senast den enligt undertecknad bedrövliga filmmatiseringen av "Fantomen på Operan". Dessa tre erbjuder någonting för alla, men så små delar att publiken varit tämligen förvirrad. Man vet inte vad man ska tro.

När det kommer till "Rent" så vet nog alla att det är en i Sverige mycket spelad scenmusikal. Själv såg jag den för ett par år sedan i Umeå och idag repeteras den flitigt runt om på landets gymnasieskolor med inriktning musik/drama/musikal. Befinner du dig i Täby under i mars, sätts den upp på Tibble gymnasium. Det är alltså en musikal som ungdomar främst anammar och har man sett den så förstår man varför.

"Rent", både musikalen och filmen, tar oss med till New York i slutet på 80-talet och vi får möta en skara fattiga och frusna ungdomar i 20-årsåldern som alla har någonting gemensamt: de är utstötta av samhället av olika anledningar - homosexualitet, transsexualitet och AIDS, närmare bestämt. Du som kan dina musikaler vet att berättartekniken är speciell. Musiken är berättande och för handlingen framåt. Musiken i "Rent" är inget undantag. Du som kan dina musikaler vet också att det oftast handlar mer om hur musikalen levereras än innehållet. Det är här som "Rent" skiljer sig en aning från andra musikaler och det är också det som gör att den är så älskad. För när andra musikaler kanske bearbetar mer ytliga tiing, fokuserar "Rent" med all sin kraft på livet och döden, ensamhet och gemenskap, kärlek och fördomar. "Rent" vill något.

Nu har jag tyvärr lite svårt att riktigt jämföra scenmusikalen med filmmusikalen då jag inte kommer ihåg speciellt mycket (jag såg den trots allt tillsammans med en trevlig kvinna på en dejt, vilket kanske kan ursäkta min då inte hundraprocentiga närvaro), men jag minns tillräckligt för att kunna påstå att det för en gång skull är en musikal som har sina för- och nackdelar i vilken version den än kommer i. Jag upplevde det som att filmversionen är mer tydlig i att förmedla känslor. Jag fann mig själv hulkandes i mörkret upprepade gånger under filmens gång. Å andra sidan är "Rent" i sin ursprungliga form en scenmusikal, men regisör Chris Columbus har här gjort ett helt godkänt arbete.

Jag försökte få kunskap i huruvida det är skådespelarna som sjunger själva eller inte, men tyvärr har jag inte hittat någon information om det. Det är imponerande sång, sång som skickar kårar längs ryggraden på mig. Att musiken blivit rejält omarbetad märks tydligt och kanske hade det inte behövts. Musikalen i original har musik som är tillräckligt tilltalande för den publik den vänder sig till ändå.

Slutsaten är att "Rent" är en bra film som den är. Den är också en bra filmmusikal och slutligen, också en bra filmmatisering av en scenmusikal. Jag kan inte tänka mig annat än att musikalen kommer få sig ett ytterligare uppsving på musikalmarknaden runt om i världen. Och musiken kommer du att älska.

Jesper Isaksson