Recension - Blu-ray/DVD

På 80-talet var det hetaste jobb man kunde få det som innebar att man satt bakom ett skrivbord, var stressad, hade med aktier att göra och tjänade stora pengar. Det gjordes en hel drös med filmer på det temat. Alla med snygga, rika och vältränade huvudkaraktärer, eller åtminstone strävandes efter det målet.

I "Det iskalla spelet" blir ex-skådespelerskan Lee Winters (Jane Fonda) make mördad, och lämnar henne att själv försöka driva hans företag. Vi befinner oss i nån sorts Wall Street-stress, där Kris Kristofferson försöker spela banktjänsteman med samma självsäkerhet som Clint Eastwood gjorde sin Dirty Harry (Det går inte så bra. Han är en stel Ken-docka).

Och kanske är det bara så att jag tröttnat på det där rollspelet mellan man och kvinna och porträttet av en värld där pengar är allt. Den här filmen är tråkig, rent ut sagt, den är dålig. Inte förrän sista halvtimmen lyckas den bygga upp en spänning, då skumma affärer börjar få sin upplösning och så vidare, men vem orkar vänta så länge?

"Det iskalla spelet", eller "Rollover" som dess orginaltitel är, är en påminnelse om de filmer jag såg när jag var liten, kanske tolv. Uppkrupen i soffan och given tillåtelse att inte gå och lägga mig än, utan få sitta uppe och titta på en "vuxnare film" med mamma och pappa. På den tiden räckte det nästan att få se det fascinerande spelet mellan man och kvinna, utklassandes varandra med coola repliker samtidigt som de skulle få till en romans. Det räckte med lite spänning, givetvis tonsatt med övertydligt s.p.ä.n.n.a.n.d.e musik, för att det skulle kittla till i magen. Nu krävs det lite mer, märker jag.

Faktum är att jag nästan blir förbannad; det finns väl för helvete bättre filmer än den här att göra nyrelease på? 80talets filmmusik gjorde förutsättningarna svåra för vilken film som helst, när det begav sig. Och inte är vi lika imponerade av börsmäklarvärlden idag, som filmskaparna verkar ha varit på 80talet?

Att sedan Jane Fonda har ett utmärkt skådespeleri, det räcker liksom inte för att ta upp det här. Varenda försök hon gör dras ner av Kris Kristoffersons stelhet. Hans oförmåga till några som helst skiftningar i minspel får deras relation att falla platt till marken. Bristen på attraktionsblixtar gör faktiskt porträttet av förhållandet onödigt. Hade man kunnat tänka sig att ta bort det, så hade filmen åtminstone fått en mer koncentrerad kärna av spänning. Som det är nu blir det långtråkigt och oinspirerande. Ett tidsdokument som bara är just ett tidsdokument.

Lina Arvidsson