Recension - Bio

Svenskproducerad dokumentärfilm (och dokumentärfilm i största allmänhet) är någonting vi ser allt för sällan på biograferna. ”Vikarien” (inte att förväxla med Zhang Yimous epos) hör till undantagen, och rullar snart upp på våra svenska biografer. Bara i vissa utvalda städer dock, men ändå, alltid något. Filmen handlar om (som namnet antyder (ganska mycket dessutom)) om en vikarie. Dock så är det en speciellt skön vikarie. Hans namn är Folke Silvén och han anlitas av den ambitiöse läraren Max Vejstorp för att råda bukt med en väldans stimmig klass på Hallonbergaskolan.

Egentligen så är ”Vikarien” en enkel dokumentärfilm enligt mallen A. Rent formmässigt så känns allt igen, och jag skulle lika gärna kunna sitta en onsdagskväll framför public service-tv och se det här som att sitta i en soft nerdimmad biosaloon, vilket man dock alltid föredrar. Men så är det inte heller formspråket som gör en dokumentärfilm rikitgt intressant, utan det är människorna den skildrar, och framförallt hur de skildras. Folke Silvén är en riktigt skön farbror som skildras på ett riktigt fint sätt. Hans är med sitt skolande skolad enligt den gamla skolan, och det är ett nöje att se hur han läxar upp troublemakers som vägrar ta av sig kepsar eller kommer för sent till lektioner.

Hade ”Vikarien” varit en ordinär spelfilm så hade jag garanterat klagat mer på den. Det hade ofta känts tillrättalagt, och vem gillar egentligen filmer där personer utvecklas, kommer till insikt och gråter en skvätt till sentimental musik. Detta är dock verkligheten, eller åtminstone en återspegling av denna, och tro det om du vill, men i verkligheten utvecklas människor. Den smått osannolikt ambitiöse läraren Max Wejstorp känns otroligt fejkad med tanke på hur fantastiskt mycket han går in för sitt arbete. Men i en dokumentärfilm så köper man hela paketet, och förundras över alla eldsjälar som finns där ute i landet. [tack till alla lärare och idrottstränare etc som har stöttat mig genom tiderna!] Det finns många fina scener med skolklassen, som får åtminstone mig att uppnå en nostalgisk känsla. Eftersom filmen också innefattar skolavslutningen så får man också bevittna Max avskedstal, vilket självklart inte lämnar ett öga torrt.

”Vikarien” är egentligen en dokumentärfilm lik många andra vi tidigare sett, och det är egentligen inte mer än en bra rulle. Dock så är ju bra filmer någonting vi alla behöver, och i fallet ”Vikarien” så tror jag att filmen kan charma folk i alla läger. Om ni tjuvkikat på betyget och tänkt; ”bara tre, den ska jag inte se” (eftersom ni tänker på rim), så får ni ta och tänka om. Enligt betygsnyckeln så är tre en bra film, och en bra film ska man ju inte missa, hellre det än en dålig film. Glöm aldrig det!


Ett andra utlåtande av Mattias Svensson:

Detta är en varm och aningen sentimental berättelse om den unge läraren och hans forne mästare. Eftersom jag gick i Max (läraren) parallellklass under högstadiet (åk 7 – 9) och hade Folke Silvén (den gamle läraren) i kvarsittning ganska frekvent, är det inte utan att man lite igenkännande nickar och ler filmen igenom. Man får väl säga att filmen har en del konstnärliga värden – så som ett vackert och tilltalande berättarspråk, men ibland känns de ”dokumentära” scenerna lite väl regisserade, och syns regissören får jag snabbt tanken att detta kunde jag ha gjort själv. Det jag inte hade kunnat göra själv återstår dock att imponeras av; personporträtten av Folke och Max. Vilka hjärtan! Vilket engagemang!! Som blivande lärare sitter jag meden klump i halsen och ser de fullständigt urspårade 9:e klassarna härja med sina lärare. Jag håller med den besvikne dansinstruktören som skäller ut Max efter en kaoslektion, någonting i stil med: Det är ert liv, er arbetsplats! Protestera för helvete!!!

Jag har tårar i ögonen när jag lämnar salongen. Denna film måste alla se! NU!

Mattias betyg: 4

Kim Ekberg