Recension - Blu-ray/DVD

Innan jag börjar klaga på den här filmen så vill jag bara klargöra ett faktum; jag har alltid har haft svårt för hip-hopkulturen och allt vad den innebär. Klädstilen, musiken, och främst av allt mentaliteten har jag alltid haft svårt att acceptera som en seriös livsstil. Filmer genom tiderna som på något sätt har försökt göra hip-hopen rättvisa har ofta blivit otroligt överdrivna och rent löjliga. Inte för att detta på något sätt hindrar ”Four Brothers” att bli otroligt fånig helt utan hjälp av hip-hopattityden (plattityden), men jag tänkte att det ändå var en schysst grej att nämna, så att vi är på banan med varandra innan vi kör igång. Så, nu kör vi!

”Four Brothers” är en ny film av John Singelton, mannen som gav oss ”Boyz N the hood” och ”Shaft”. (remaken med Samuel L Jacksson alltså) Filmen handlar om fyra män som uppfostrats som bröder av en vänlig gammal kvinna som de förstås alla kallar ”mamma”. När deras spirituella moder plötsligt blir brutalt mördad så slår gossarna sina påsar ihop för att ge igen mördaren med samma mynt. Huvud för öga, hand för tand. Liksom. Tur då att deras ”mor” har uppfostrat ”bröderna” så bra, så att de inte bara skjuter skurkar på löpande band, utan även gråter en skvätt till sentimental musik emellanåt också. Känslomässigt drama, att ingen tänkt på det tidigare!

Trots alla mina förutfattade meningar så öppnar faktiskt filmen lovande. Tempot är rappt, handlingen förs framåt på ett snyggt sätt, och fotot är läckert. Även skådespelarprestationerna är bättre än väntat. Dock så går detta i kras en bit in i filmen när man lyckas se igenom det hela. Vad som är häftigt i fem minuter håller nödvändigtvis inte genom en hel film, och skådespelarna blir riktigt tama och slentrianmässiga efter ett tag. Mark Wahlbergs karaktärsdjup består av att rynka på pannan på massa olika bekymrade sätt, som vanligt alltså. Det spårar inte ur helt och hållet förrän den sista halvtimmans febrila actionmaraton tar vid. Actionscen staplas på actionscen, och de rent melodramatiska ambitionerna blåser helt bort någonstans i korselden. Allt som blir kvar är en rad semicoola uppgörelsen som inte har någon riktig plats i handlingen, utan mest finns till för att ge filmen någon slags tyngd. Det blir någonstans också väldigt moraliskt tvetydigt. Man ska lära barn att inte syssla med brott och stölder, men man ska även busta´ en cap i röven på folk som inte håller sig till lagen. Och deras polare. Dock så har filmen förtjänster, och den snavar aldrig riktigt på gränsen till bottenbetyget, utan håller sig precis över ytan. Men likväl; ingen förtjänar att se en dålig film, varken jag eller du.

Kim Ekberg