Recension - Bio

Fan vad jag har längtat efter att ”Du levande” ska komma. Roy Anderssons tidigare filmer hör samtliga (tre) till de bästa svenska filmer som någonsin skapats, men placerar sig även högt på min universella all time high. Sju år har passerat sedan mästerverket ”Sånger från andra våningen” rullade upp på biograferna, och gjorde de statiska tagningarna och vitsminkade ansiktena till ett världskänt signum. Sedan dess har sjukt höga förväntningar hunnit byggas upp, och innan årets början så placerade jag filmen på en självklar förstaplats utav de filmer i år som uppskattningsvis skulle bli bäst. Så det är inte utan stora mått av besvikenhet jag nu kan konstatera att filmen inte alls är vad jag hoppats på.

Innan jag börjar gnälla så bör jag proklamera att ”Du levande” är en fantastisk film, hur hård jag än kommer att låta i min värdering. Filmen spöar vilken dag som helst de flesta andra filmer som skopas ut på marknaden. Det är bara i jämförelse med Anderssons tidigare verk som den framstår som ganska så svag.

När jag slog mig ner i biofåtöljen för att återigen svepas in i Roy Anderssons egentillverkade universum, så var det med förhoppningar om att denna film skulle rocka min värld lika fullkomligt som de tidigare filmerna gjort. Jag hade räknat med en lika tung film, lika tragikomisk, lika sceniskt briljant, lika samhällskritiskt djärv men samtidigt lika djupt humanistisk. På samtliga av dessa punkter är filmen tröjstorleken mindre. ”Du levande” är lite mer av en komedi än sin föregångare, och är därför av förståeliga skäl mindre djupbottnad. Ett närmast Italienskt känslosvall anammas där Andersson i sin celebrering till den lilla människan tillåter stora utspel i form av skratt och tårar. Det är mycket vackert, men ibland så känns det som att den vanliga människan förstoras upp till någon slags, mycket sympatisk om än, karikatyr. Där det i tidigare filmer funnits plats för hopp om förändring så känner jag nu bara en cynisk uppgivenhet. Visst finns det fullständigt briljanta scener, alldeles underbara. Det är bara det att det är mycket längre mellan dessa, då tidigare varje scen har känts kirurgiskt utstuderad och alldeles oumbärlig för filmens existens.

Fortfarande så är Roy Anderssons scenbyggen helt fantastiska, och man kan inte låta bli att förundras över hur alla scener förutom en är uppbyggda inomhus i en studio. Det är fantastiskt snyggt och stilfullt detaljerat. Kameran står fortfarande still den mesta av tiden, men ibland får den av outgrundliga anledningar för sig att börja fara runt. Obegripligast är en scen i ett klassrum då kameran åker bakåt jättelångsamt och jättelite. Alla måste väl vara lite punk ibland, även Roy. Dock så kan man tycka att resultatet känns en smula snabbgjort. Känslan av fulländning infinner sig aldrig, vissa skådespelare känns inte helt hundra i sina roller, och en del av musiken känns som (och är) B-spår från ”Sånger från andra våningen”-soundtracket. På det hela taget så känns det som om filmen är en film av någon som försökt göra en Roy- Anderssonfilm men inte riktigt lyckats helt hundra.

Det kanske är orättvist att jämföra ”Du levande” med sin föregångare som är en av filmhistoriens starkast lysande stjärnor, men då de har så många gemensamma nämnare är det nästan oundvikligt. Filmen är ett riktigt storverk, en hyllning till hela mänskligheten, och absolut en av årets största upplevelser- och ändå kan jag inte låta bli att bli besviken som fan.

Kim Ekberg