Lightning in a Bottle

  • Speltid (min): 112
  • Release (Blu-ray/DVD): 2006-04-01

Recension - Blu-ray/DVD

Mina recensioner med liknelser till religiösa upplevelser börjar kännas lite värdeförtunnade vid det här laget – så jag låter bli denna gång, även om det säkert varit på sin plats. Detta är inte bara ett återseende av tvärsnittet ut den enorma familjen blues, det är också nya upptäckter och upptäckten av moderna musiker och artister som faktiskt börjat mogna i bluesen. Det är ju så… man kan nästan spela allt om man tränar och har lite talang, klassisk barockmusik typ Bach, eller Rock’n’Roll, eller varför inte Hip Hop, men ska man spela blues får man nästan göra det i smyg innan man fyllt 40 (och då räknas man som bluesglin). Det krävs så mycket passion och smärta att man knappast kan ha byggt en bluessjäl innan 30 i alla fall. Det blir smärtsamt och hoppfullt tydligt när man ser denna lektion i bluesens historia, smärtsamt för att jag inser att slaveriets och rasismens U.S.A. utan att mena det har skapat ett vackert barn med stora problem som den tänker skrika rakt ut i all oändlighet, hoppfullt för att jag inser att jag blivit för gammal för att åka runt och spela rock i folkparkerna med hedern i behåll – men absolut inte uppnått myndighetsålder för att hasa runt och spela blues!

På denna fantastiska live DVD samlas unga och gamla för att hedra och sprida bluesen. Här spelar Macy Gray, Joe Perry och Steven Tyler (Aerosmith), Natalie Cole, B.B. King, John Fogerty och Angélique Kidjo bland många andra. Det minst spektakulära framträdandet är när Fogerty kör sin version av Leadbellys gamla ”The midnight special” som är hur lysande och spänstig som helst men lämnar mig tom och besviken som om jag hört svensktoppen på radio. Det mest spektakulära tycker jag är Buddy Guy som spelar ”Red House” och utan att ge bort för mycket så är det en Jimi Hendrix låt – samme Jimi som en gång stod längst fram på Buddys konserter och lät sig inspireras till sina egna upptåg med gitarren.

Att Martin Scorsese producerat denna sanslösa konsertfilm märks tydligt, och du vet vad jag menar när du ser den i ljuset av ”No direction home” som är Scorseses Bob Dylan porträtt. Det är ett anslag och en stämning som inte släpper igenom kärleken till musiken utan att först ta lite smak och lukt av filmmakaren. Kärleken till musiken är så tydlig och bärande att den talar för sig själv.

Kim Wilson blir konstigt nog min största behållning av filmen – trots alla namnkunniga, han är ett stjärnskott som lyser upp blueshimlen lite hårdare och känslofylldare än någon annan. Denna munspelare är härmed utnämnd till världens nu levande mästare i trutorgel. Kim Wilson höjer ändå inte betyget. Detta är lite för ogenomtänkt vad gäller berättande, för det finns en tydlig fabel och den missar man till förmån för en sjukt häftig konsertupplevelse. Men jag skulle vilja ha mer på fötterna om historien om ”Jim Crow” som alla anonyma offer för rasismens U.S.A. fick heta, denna och fler historier som ger denna grund för all modern musik ännu mera dignitet borde ha lyfts fram mer. Jag ger DVDn en 4:a för sitt musikinnehåll, men den har potential för att bli klassiker om den klipps om och får lov att breda ut fabeln hela vägen.

Mattias Svensson

Kommentarer