Recension - Bio

Den förträfflige komikern Rowan Atkinson, som inte ser ut att ha åldrats en dag, spelar Mr Bean med samma kroppsspråkselastiska briljans som vi är vana vid. Det var länge sedan sist. Man har hunnit bli sugen på Beans mumlande, hans buttra miner och hans invecklade tillvägagångssätt.

I förra långfilmen om Mr Bean bekantade (eller klantade) sig den hopplöse engelsmannen med konst, när han pajade en värdefull tavla och blev god vän med en amerikan spelad av Peter MacNicol (grodadvokaten John Cage från ”Ally McBeal”). Tio år senare kommer nu uppföljaren som rätt och slätt heter ”Mr Beans semester”. En fristående sådan. Bean är åter solo. Till och med hans nalle Teddy lyser med sin loppbitna frånvaro.

Storyn är inga konstigheter. Bean vinner en resa till Frankrike och har som enda mål att nå fram till den stekheta sandstranden i Cannes. På vägen skiljer han en pappa och son åt, dumpar slemmiga ostron i närmsta handväska och blir inlåst i ett utedass. Och han dokumenterar precis allt med sin digitalkamera.

Det här är en uppföljare som vågar vara annorlunda, lagom annorlunda. Språkbarriären gör filmen gott, även om Mr Bean är känd för att vara fåordig även på hemmaplan. Tvåan är mer tystlåten och lugn, som de gamla kultförklarade tv-episoderna. Någon gång är kameran helt stillastående, även när Bean går ur bild, precis som på stumfilmstiden. Det passar. Filmmakarna växlar även mellan vanliga kameravinklar utifrån och det som Beans videokamera fångar upp.

Tänk er en osannolik roadtrip med vackra vyer i omlopp. Tänk er en Rowan Atkinson som fortfarande är pigg och hittar tajmingen. Tänk er Willem Dafoe i en biroll som egocentrisk regissör. I finalen tar filmen tillfället i akt och driver med pretentiösa festivalfilmer. ”Mr Beans semester” är enkel men kul. Underhållning av klassiskt snitt. Och slutet är rätt klyftigt. Gubbrecensenten på Aftonbladet som satte en etta är ute och cyklar.

Johan Karlsson