Recension - Blu-ray/DVD
Kim kritiserar Kurosawa:
Den japanske regissören Akira Kurosawa är (välförtjänt) ansedd att vara en av de riktigt stora mästarna. Det vet Sandrew också, som ägnar sig åt att göra hans filmer tillgängliga på dvd i klungor om tre, förpackade i små enhetliga pappboxar. En riktig hyvens gärning kan tyckas, även om skivorna hyser total avsaknad av det vi i dessa tider kallar för extramaterial. Men man kan inte förunnas all lyx i alltid, hur skulle det se ut va? Ibland får man faktiskt, hur ogärna man än vill det, nöja sig med bara filmerna, vilka i många fall kan vara nog så värda sina slantar. Nu har det kommit så långt som till den femte boxen i serien, och Kurosawas filmpärlor verkar aldrig vilja ta slut.
När boxen damp ner i redaktionens brevlåda så var det många som ville lägga sina chipsflottiga fingrar på dessa filmhistoriska juveler. Filmerna fördelades broderligt mellan mig och Mattias, (två till mig och en till honom) och i ett unikt samarbete ska två vuxna karlar enas om ett betyg på tre filmer. Så vi börjar helt sonika med att beta av filmerna en efter en, störst först. (alltså äldst då, om ni inte fattade det)
”Männen som trampade på tigerns svans” (1945) är en obehändig titel på en behändig och trevlig liten film från nittonhundrafyrtiofem. Behändig eftersom den ovanligt nog för Kurosawa faktiskt är ganska så kort. Runt en timma varar det hela, men en ack så underhållande timma. Filmen handlar om ett gäng män på flykt som utklädda till munkar försöker undkomma att bli ditsatta. Historien är sävligt, men skickligt berättad, och egentligen är plotsummeringen jag just skrev det mesta som händer under filmen. Det är ett nöje att se Akira Kurosawa skildra de olika männen under deras korta resa.
”Blodets Tron” (1957) har till trots att den är runt tio år färskare än tidigare nämnda film (”Männen som trampade på tigerns svans”, tro inte att du skulle undgå att läsa titeln än en gång!) inte riktigt stått emot tidens tand med samma elegans. Denna spöklika version av MacBeth känns varken särskilt spännande eller aktuell i dessa dagar, men är likväl riktigt god underhållning, och bevisar att Kurosawas lägstanivå inte är så låg den heller. Förmodligen boxens sämsta film, men intet sagt en dålig film för det.
Och nu, som ni alla har längtat efter, Mattias om ”Madadayo”! Take it away Matte!:
“Madadayo” (1993) blev Kurosawas sista film. Jag är tyvärr inte säker på att han är helt nöjd med detta och då blir det svårt för mig att tycka det också. Sensei, slutar sin lärargärning för att skriva böcker på heltid. Hans forna elever kommer på hans födelsedagar och det dricks saké och sjungs sånger. Det är lite sentimentalt och döden kommer på tal, därav titeln – Inte ännu! ”Madadayo”.
Det är svårt att förstå den japanska humorn, mitt kulturfält är antagligen för snävt. När Sensei bjuder på häst- och hjortkött har alla utom jag väldigt roligt åt att det japanska ordet för idiot sätts samman av orden häst och hjort. Det som skulle fungera som en komedi i Asien är på sin höjd lite burlesk och finstämd drama med både djup och makligt berättartempo. Det sista är kanske det som bromsar min entusiasm en aning och jag sätter inget slentrianmässigt högt betyg bara för att det är mästarens sista film. Men boxen som helhet får med Kims goda hjälp en störigt stark 3:a.
Kommentarer