Recension - Bio

Visst, det var snyggt när Hulken hoppade runt i öknen. Och Eric Bana var skaplig som det gröna muskelbergets vetenskapliga alter ego Bruce Banner. Snyggt filmat var det också, med inslag av splitscreen och allt vad det var. Men många håller nog med om att Ang Lees ”Hulk” från 2003 var en superhjältefilm som var alldeles för lite superhjälte. För lite ”Hulk krossa!” liksom. Det funkade inte heller med Banners pappa (Nick Nolte) som andefattig fiende.

”The Incredible Hulk”, som ignorerar den förra Hulken-filmen, är uppbyggd efter en annan formel. Man bjuder in serietidningens fans genom klassiskt Hulk-röj samt mejlkorrespondens med en viss mr Blue. Man flirtar med den gamla tv-serien – mer ensam, plågad vetenskapsman på rymmen som motvilligt förvandlas alltså, och så skojar man med de klassiska, lila Hulk-shortsen. Lou Ferrigno (tv-seriens Hulk) har en cameo, liksom den åldrade serieskaparen Stan Lee. Det talas om SHIELD och ett gammalt supersoldatprogram (tänk Captain America). Vidare dyker Tony Stark upp i en tjusig kostym och länkar ytterligare ihop de nya Marvel-filmerna inför en framtida Avengers-rulle. Intressant med dessa crossovers.

Vi har skicklige Edward Norton som en mer trovärdig Bruce Banner med ständigt pipande pulsklocka när förvandlingen är nära. Banner har tagit sin tillflykt till en skraltig läskfabrik i Brasilien. Desperat letar han efter ett botemedel. Samtidigt suktar han efter sin stora kärlek Betty Ross (en fullt godkänd Liv Tyler) som är kvar hemma i USA där hon undervisar på universitet och dejtar hjärnskrynklaren dr Samson. Bettys pappa, general Ross (William Hurt), gör allt som krävs för att fånga in rymlingen Banner som han klassar som arméns egendom. Hotet är uppgraderat till en ryggradsmuterad Abomination, våghalsigt spelad av en övertygande Tom Roth. Även i människoform vågar hans karaktär konfrontera den väldiga Hulken som viftar febrilt med stora skrotcymbaler.

Vad motiverar en obegagnad trea till ”The Incredible Hulk”? Skådespeleriet är bra rakt igenom utan överspelsövertramp. Norton och Tylers omöjliga kärlek skär lite i hjärtat. Musiken kommer smygande och har eftertryck. Specialeffekterna är schyssta. Hulken ser mer mänsklig ut och har till och med några repliker den här gången. The Hulk får äntligen KROSSA och slutstriden är maffig! Man gör också rätt som knyter an till tv-serien och serietidningsvärlden, som jag tidigare gett exempel på. ”The Incredible Hulk” är inte lika klockren som ”Iron Man”, men absolut en sevärd superhjältefilm för fansen.

Johan Karlsson