Recension - Blu-ray/DVD
Vad som vanligtvis karaktäriserar svenska debutfilmer (Lukas Moodyssons ”Fucking Åmål” är förstås ett undantag) är tafflighet i kamerabruk, problem med skådespelarnas trovärdighet, brister i manuset, falluckor fyllda med klyschor och en känsla av att helt enkelt vilja för mycket men visa för lite. ”Om Sara” är Othman Karims debutfilm och visst har den även en del av dessa inslag. Men den lyckas allt engagera, ibland nästan till tårar.
”Om Sara” handlar givetvis om Sara, en kvinna vi först får vi möta som ung, då hon precis har lämnat över sin mamma till vårdhem efter att i 17 år ha tagit hand om henne för depression efter faderns död. Sara vet Svenssonlivets milstolpar och är villig att avbeta dem en efter en. Ett jobb på en mäklarfirma får henne att stiga i vuxenpoäng, och nog är det även vuxet att flytta ihop med pojkvännen, MFF-spelaren Alexander Skarsgård?
Filmen är uppbyggd på tre epoker ur Saras liv. Under den tiden förändras hon, så som man förändras när man får uppleva svårigheter och utmaningar inom jobb, kärlek och på det rent själsliga planet. Sara porträtteras som en mycket självupptagen och ensam person, detta även när hon speglas i förhållanden, vilket sker i alla tre delarna. Kanske är det denna ovanliga känslokyla som gör att det tar ett tag för filmen att riktigt gripa tag. Alexander Skarsgård lyckas behjälpligt med skånskan. Jag är väl inte ensam om att tycka att skånska oftast får stå för dumhet i svenska filmvärld, och att bilden av skånska skådisar över lag är att de är undervärdiga de stockholmska? Därför är det med glädje jag konstaterar att de duktiga skånska skådisarna filmen igenom hjälper till att höja de södra regionernas status. Skarsgårds medverkan hjälpte säkert till att dra publik när filmen gick på bio. Tyvärr känns det ofta som att det är hans största kvalitet. Desto bättre fungerar regissörens brorsa, Alexander Karim, som även medverkat i ”Om Gud vill” förra året, och som man hoppas se mer av.
Linda Zilliacus som Sara känns som ett försiktigt litet stjärnskott. Genom de olika epokerna förändras hon så övertygande att det ibland är svårt att se att det är samma skådespelerska. Finlandssvenskan bidrar, säkert ofrivilligt men ändå, till att man refererar till finska filmer, som på marknaden haft större genomslagskraft och experimentlusta än de svenska de senaste åren.
Soundtracket, som använder sig av klassisk musik på hög volym, låter som en klyscha men faktum är att det hjälper till att rättfärdiga en hel del av berättelsens klyschor. Man låter sig även imponeras av Karims sätt att klä av rollerna inför kameran. Som bäst är filmen när den nervsjuka mamman står utanför i kylan och tvekar till om hon vågar gå in till dottern eller inte. Ett litet klipp (jumpcut) låter oss förstå att minuter passerar, hon står kvar och velar, och i just detta klipp ligger Karims storhet. Visst är det lånat från dansk film, och visst har vi sett det förut. Men det stör inte. Liknande storhet förmedlas i en annan scen, där kameran befinner sig i taket och genom Big Brother-perspektiv låter oss se ner på Sara, som står naken framför spegeln och tyst ifrågasätter sig själv. Att förmedla känsla utan repliker, det har svensk film inte direkt gjort sig känd för att kunna bemästra. Kanske är det därför man njuter så av det här.
En comic relief i form av en torrboll till begravningsentrepenör med hopväxta ögonbryn är också ett tecken på fint bemästrande av publikens känslor.
Negativa saker, som man känner igen från andra debutfilmer, är en stundtals tafflig porträttering av människor. Ja, vi pratar alltså om stundtals tafflig, stundtals mästerlig; detta är fortfarande samma film… Ytliga förhållanden, det må så vara, men de kan inte porträtteras ytligt för det. Som åskådare måste man känna sympati för karaktärerna, vilket tyvärr faller bort i vissa fall här. I den första delen verkar det dessutom handla om ett medeltida förhållande, med problem och beslut som känns väldigt långt ifrån samtiden. Var är trovärdigheten här? Det må vara hänt att Sara är mer naiv än i de senare två delarna, men lite mindre dramatik och lite noggrannare personporträtt hade här bidragit till att öka trovärdigheten och känslan för karaktärerna. Och även minskat transportsträckan till filmens angelägna sida.
En annan viktig sak är tydligheten i tid och rum. Tid klaras av galant, men rum är det desto virrigare med. Är det i Malmö vi befinner oss? För att sedan i nästa stund vara i Lund? Vilket kanske inte är så konstigt, men steget är desto längre till Helsingborg. Tydlighet hade varit trevligt. Kanske tänker jag alldeles särskilt på det här, eftersom det är välbekanta hemområden regissören råkar röra sig i…
Men på det hela taget alltså en bra film, vilket vi förra året verkat bortskämda med här i Sverige (”Zozo”, ”Tjenare kungen”, m.fl). Ett människoöde som stannar kvar efter filmen, och alla taffligheter blir förlåtna långt innan sluttexterna. Fyran är svag, men bra mycket starkare än en trea.
Kommentarer