Huset vid Tara Road

  • Svensk titel: Huset vid Tara Road
  • Originaltitel: Maeve Binchy's Tara Road
  • Speltid (min): 96
  • Release (Blu-ray/DVD): 2006-04-26

Recension - Blu-ray/DVD

Maeve Binchy påstås vara bäst i romanform. Det kan jag inte intyga tyvärr, men jag kan intyga att om det finns något sådant (och så tillhörande forntid) som filmer särskilt för män/kvinnor så är detta en typisk kvinnofilm. Jag har så svårt att se grabbgänget som bunkrat med pizza, folköl och chips för att titta på denna romaniska smörja. Den är visserligen mognare och tuffare än ”Thelma and Louise” för det är ett mer trovärdigt scenario, men skådespelartruppen sänker varje chans till medryckan och manusförfattarna (Maevy själv tillsammans med en kvinna som utbildats för att föra över romaner till filmmanus) kramar livslusten ur varje annars finmejslad replik.

De två kvinnorna lever på varsin sida om Atlanten och en dag söker den ena kvinnan någon att byta hus med, någon som bor låååångt bort. Bort från otrogen make, som i ena fallet och bort från en traumatisk förlust av den femtonårige sonen, med totalt stumt känsloliv som resultat. Visst det är en fin tanke att två medsystrar hittar varandra från Skotland till U.S.A. – och visst sympatiserar man snällt med kvinnorna och deras sorger och bekymmer. Men de byter inte bara hus. På var sitt håll blandar de in sig i relationer och grannsämja på ett obehagligt sätt som jag har svårt att se i verkliga livet. Det blir alltså inte trovärdigt från och med att en av kvinnorna faller för någon i sin sorgesysters bekantskapskrets och därmed sänker resten av filmen, med faktiskt fram till dess – vissa om än försiktiga potential.

Andie MacDowell är som vanligt iskall och stel i sitt skådespel och det verkar smitta av sig på de andra skådespelarna. Inte ens ”the bad guy” görs övertygande vilket inte torde vara en bergsbestigning i detta övertydliga upplägg. Han är så äckligt genomrutten att det även är svårt att köpa att hans familj inte sett dessa sidor tidigare. Behållningen av denna film är att man om man i sin slöhet inte orkat stänga av skiten och faktiskt fångats av storyn med hjälp av voodootricks och fula tårkanalsangrepp som i sanningens namn biter bättre på min gamla svärmor än på mig. Det är trots detta riktigt skönt att ha fått de sista scenernas feelgood strösslat i ögonen av syniska filmmakare – som släpper skräpfilmer på DVD som hade klarat sig max till ett nedlagt pilotavsnitt av en sur abc-såpa i U.S.A.

Mattias Svensson

Kommentarer