Recension - Blu-ray/DVD

Richard Hoberts karriär har varit som en bergochdalbana. Eller vänta, stryk det, vi börjar om från början igen. Richard Hoberts karriär har varit som en sådan där karusell med hästar som kör runt i en cirkel, långsamt, långsamt. Hans filmer har passerat ganska obemärkt förbi, vad man än må tycka om dem. Som med hästarna på karusellen då, de bara åker runt och runt. Långsamt, långsamt, och man förväntar sig aldrig att de bara ska stanna upp. Det gör emellertid hästarna, och det gjorde Hobert också med sin dunderkalkon ”Tre solar”, som gjorde honom till en av Sveriges mest hatade män. Filmen var så förbannat dålig att jag och många med mig trodde att Hoberts karriär var över, men icke, för här kommer hans senaste storverk på dvd. ”Harrys döttrar”, heter filmen som av många betitlats som Hoberts återtåg, och det kan jag nog hålla med om. Ett återtåg tillbaka till det som var förut då.

”Harrys döttrar” handlar föga förvånande om just Harrys döttrar. Och Harry själv då, men han är så tråkig, så honom behöver vi inte ens ta upp i denna plott-summering. Döttrarna spelas av Amanda Ooms och (självklart) Lena Endre, och själva dramatiken ligger i att de båda väntar barn, men den enes (Ooms) barn dör innan födseln. Detta leder till att hon blir väldigt avundsjuk på systern, och så snart tar ett Hobertskt drama fart. Detta låter ju som någonting som skulle kunna vara sympatiskt och sentimentalt, (på ett bra sätt) vilket faller kapitalt på Hoberts stora oförmåga att förstå hur människor faktiskt beter sig. Vi kan kalla detta fenomen för ”The Hobert Effect”. Det var detta fenomen som gjorde det fullt logiskt att de rivaliserande fruarna kastade grönsaker på varandra i affären i ”Alla älskar Alice”. Den låg även bakom repliken ”gudjävel” i ”Tre Solar”. I ”Harrys döttrar” är ”The Hobert Effect” upptrissad till tusen, och gång på gång överraskar regissören med nya osannolikheter som man ska ta på fullt allvar.

Efter ett tag så utvecklas filmen till någon slags psykologisk thriller. Hobert tror att han är smart. Han korsklipper till en döende apa på djurparken och blandar in drömsekvenser. Vilket geni! Virrar bort sig själv och hela publiken på vägen. Lägg till ”The Hobert Effect” på detta, och du har en film du undrar hur institutet kan låta Hobert spela in. (Speciellt efter ”Tre Solar”) Filmen är absolut inte genomusel, utan har helt klart sina förtjänster. Skådespelet fungerar till sitt syfte bra, och rent tekniskt finns det ingenting att klaga på. Det är bara himla tråkigt alltihopa. Det är filmer som denna som bidrar till den jämngrå sörjan som vi kallar svensk film. Den dagen filminstitutet slutar ge pengar till folk som Hobert och Nutley så dansar jag på bordet av glädje. Den dagen ser dock ut att vara långt härifrån.

Kim Ekberg