Recension - Blu-ray/DVD

Brian Jones var en riktig tvättäkta rockstar, på den tiden det inte hade hunnit bli patetiskt. Det var revolterande, anarkistiskt och fräscht. Inte punkigt skitigt, även om det visst var en god bit på väg. LSD var inte farligt, bara om man inte kunde hantera sitt eget inre – och tyvärr var det just där det brast; det vackra ”Peace, love and understanding” gick under – det föll på sin egen orimlighet. Brian blev sjuk av sitt hårda festande, oavsett om han våldtog sin flickvän eller ej. Oavsett om han blev mördad eller ej. Denna film är bara ännu en teori i högen och egentligen är teorin lika gammal som Brian Jones dödsdag. Han var ett bedårande barn av sin tid och en mycket förvirrad och rädd liten skit.

Det är lysande gestaltat av Leo Gregory (som snart kan skådas i efterlängtade filmatiseringen av legenden om den sorgsne riddaren ”Tristan och Isolde”) i rollen som Brian Jones, den forne andregitarristen och munspelaren i The Rolling Stones. filmen startar med en död Jones i sin swimmingpool, det är därför omöjligt att undvika spoilers, det är dessutom allmänbildning att veta lite om de dramatiska turerna kring hans tragiska bortgång. Det är ett brett och mångfacetterat porträtt som målas och det finns ett äkta djup i den här filmen, det är samspelet mellan de annars så stela karaktärerna som jag blir aningen kittlad av, trots Tuva från Sverige och hennes omotiverade nakenhet (hon är inte värst utsatt).

Musiken har fått sig kängor från alla håll och kanter redan i amerikansk press och även här hemma har vi hört ett par sura kommentarer över att man inte använt sig av The Rolling Stones originalmusik för att det skulle bli för dyra licenser. Jag säger: Horse Shit! Det är en fantastisk samling låtar som får porträttera Jones liv och då framför allt de tre sista månaderna. Att bara bräka ut Jagger skulle te sig pretentiöst och kommersiellt vederstyggligt.

Det blir aldrig sentimentalt, vilket känns lite underligt eftersom man börjat vänja sig vid: ”Ray”, ”The Doors” och ”Walk the line” som alla visar upp hur synd det är om de framgångsrika knarkarna. Det här slår nästan uteslutande fast att det är glamoröst och vackert med dumheter och att man ska akta sig för att trilla dit; ”Sex, drugs and rock ’n’ roll”. Dubbelt alltså. Ok då får den dubbelt betyg. Jag gillar filmen och är stolt över Tuvas charm – även om hennes talang hade varit roligare att betygsätta: Grattis till fyran Tuva! Och sa jag att det är snyggt filmat? Yta, yta och åter yta.

Mattias Svensson