Recension - Blu-ray/DVD

En kvinna hittas död i hamnbassängen och hon verkar ha avlidit innan hon placerats där. En känd fotograf håller vernissage i Ystad och han binds snabbt till kvinnan, men man ska inte tro att man har hela bilden bara för att det ser tydligt ut – skenet bedrar.

Denna film har ett högt tempo och relationerna mellan karaktärerna blir mer och mer intressanta. De vackra vyerna över sandskogen i Ystad, Öresundsbron och Simrishamn värmer ett skånehjärta ända in i märgen. Jag bor i rätt ände av landet. Fortfarande är det dock klart förbryllande varför Ystadpolisen nästan uteslutande anställt stockholmare??? Kan någon förklara det för mig? Ja, nu har jag ju fått det förklarat vid ett möte med en av manusförfattarna till serien, det skulle alltså bero på att filmkonsumenterna inte vill höra grötig skånska på film!!! WHAT! Vi lever väl inte i en fascistoid regim som förbjuder varianter på vårt vackra modersmål, skånskan är ju inte ens en genuin dialekt. Jag väntar med spänning på fler skåningar i de södra polisdistrikten.

Ja, nu har man kommit till installation nummer åtta i serien. Det är redan fler på väg och nästa är ”Täckmanteln” som kommer i sommar (19:e juli). Men det slutar inte där utan det rullar på med ett helt gäng filmer till.

Saken är den att jag gillar svensk polisfilm och det började med ”Mannen på taket” där Bo Widerberg regisserade och Carl-Gustaf Lindstedt agerade Martin Beck. Dessutom fanns det en mycket läcker serie på SVT som hette ”Sinkadus” med Björn Gustavsson i huvudrollen. Detta var högoktanigt på den tiden och arvet har varit svårt att bära. Dels är det få regissörer och skådespelare som samarbetar tillräckligt bra och dels är det med kravet på högt tempo som hela tiden stegrar, stört omöjligt att hinna med både djup och engagemang i karaktärerna.

Då kommer försvaret till varför jag sakta men säkert omvänts, från att högtidligt förakta dessa dussinrullar till att faktiskt ta dem till mig, in; jag gillar att man har låååång tid att exponeras för karaktärerna – det ges möjlighet för duktiga skådespelare att gå in i och lära känna rollkaraktärerna. Förståss är det inte det mest stimulerande jobb en skådespelare kan åtaga sig, men elementet djup finns där ändå, på sitt lite tyska turistiga vis. Visst, det är billigt ibland och man saknar nästan Gösta Ekmans Beck-filmer där en del skådespelare fick dubbas från tyska till svenska, trots att detta såklart sänkte dessa filmer. Men jag tycker trots alla dessa minus i kanten att serien växer och att de sista tre filmerna har varit förtjänta av högre betyg än de första. Detta tror jag beror på ett team av filmarbetare som kommunicerar effektivt efter att ha gjort samma produktioner igen och igen. Det finns såklart en löpandeband-risk i detta som jag skönjer i denna senaste installation. Exempelvis är ramen tydligare och tydligare för varje film. En del scener verkar nästan som en signatur man har med i alla filmer, för hög igenkänningsfaktor.

Jag tycker att det är ett gott betyg att jag inte tröttnat, utan snarast ökat intresset för serien under dess gång. Därför känner jag mig manad att låta detta synas i betygsvågen. Dock vill jag höja ett varningens finger till filmskaparna: det är farligt många minus efter min trea – så slappa inte till för en sekund, för då åker ni ner igen.

Mattias Svensson