Recension - Blu-ray/DVD

En ny samlingsbox med gamla Travolta-godingar är väl inget jag haft nedräkning inför precis. Men här är den nu, innehållande genombrottet "Saturday night fever" (1977), uppföljaren "Staying alive" (1983, regisserad av bland andra Sylvester Stallone!) och uttjatade klassikern "Grease" (1978).

Jag såg ”Grease” första gången när jag var kanske fjorton år. Och let’s face it; dessa filmer är i första hand gjorda för tonåringar. För tjejer som ännu inte vet vad det innebär att ligga med en man. Eller för pojkar som ännu inte är medvetna om att de är gay.

John Travolta skapade i och med ”Saturday night fever” en hype kring sig själv som levt kvar i flera decennier. I ”Grease” är det i grunden samman karaktär vi ser, och i ”Pulp Fiction” driver han hårt med den. Tony Manero, som karaktären från början heter, är något så oemotståndligt som en dansande italienare. Han har charmen, han har gångstilen och han har kroppen. ”Saturday night fever” utspelar sig under 70-talets glittrande discokula, i Brooklyn där ett gäng bråkstakar varvar ett lekfullt maffia med att dansa häcken av tjejerna. Bäst av alla på dansgolvet är Tony Manero, som dock badar i problem. Med kvinnor, med jobb och med familjen. Han är killen som aldrig riktigt behöver växa upp, som på nåt sätt charmar med sin tröghet och som ständigt får de kvinnor han till synes inte har en chans på.

Kvinnosynen i ”Saturday night fever” går mig faktiskt på nerverna, och det är också den som gör det svårt att sympatisera med den hundögonsprydde dansören.
- Annette, are you a slut or a nice girl?
- I don’t know, can’t I be both?
- No. A girl has to decide.
Kvinnornas dilemman måste jag säga fängslar mig mer än Travoltas bortskämde spoling som bögigt traskar längs med gatorna.

I ”Staying alive” har Manero flyttat till Manhattan och söker roll i Broadwaypjäs. Han fängslas av den nya tidens kvinna som inte faller som en fura (åtminstone inte omgående, utan visst motstånd...), har mer pengar än han själv och mer skinn på näsan än i första filmen. Men Tony Manero är sannerligen en kroniskt otrogen jävel. Han har tråkig humor och det enda han verkligen klarar av här i livet är att dansa. Hur kvinnorna undgår att se detta tillhör en av de där gåtorna man aldrig får svar på, men som man ständigt ser exempel på även i verkligheten. Visst kan jag förstå vad kvinnor dras till. Men irritationen är för mig något större än attraktionen.

"Grease" däremot, kan jag lätt se om. Kräver den någon närmare presentation? Danny Zuko är coola killen som kärar ner sig i pluggot Sandy Olsson, och i publikfriande femtitalsmusikal-stil går vi igenom alla de problem en avgående high school-klass ställs inför. Denna film har enligt mig mer substans och mer genomgående igenkänningsfaktor. Det är väl inte för inte som den nämns som en av de viktigaste i min bok "High Concept" av Justin Wyatt (high concept är termen för filmer som tillverkats med de rätta ingredienserna för att bli storfilmer med storpublik).

Är det här en box att skaffa då? Jodå, om man gillar Travolta är den snygg i dvd-hyllan. Själv är jag tveksam till om jag kommer att se om dans-rullarna. Är jag sugen på dans ser jag hellre ”Dirty dancing” eller "Girls just wanna have fun", där charmen är äkta och historien innehåller lite mer än just...dans.

Lina Arvidsson