Recension - Blu-ray/DVD

Denna recension är lite av en högtidsstund för er spelintresserade tellusläsare faktiskt. Inte för att spelet är speciellt bra, eller recensionen heller för den delen, utan eftersom vi från och med denna dag tänker hålla lite bättre koll på alla de spel anknutna till filmer som fullkomligt strömmar ut på marknaden. Så det var lite av en helig stund för mig när ” X-Men: The Official Game” till Xbox360 dök upp i min brevlåda. Denna heliga stund förbyttes snart från någon slags gudalik uppenbarelse till en plåga. Jag påmindes om varför vi hade struntat i att bevaka filmlicensspel i första stället.

Grejen med filmlicensspel är att de i allmänhet tenderar att vara rejält dåliga. Dessa spel är ofta sammanstressade med ett enda syfte, att tjäna stora summor pengar på originalfilmens stackare till fans. Fans är en folkgrupp som ofta vill se det goda i allt, och inte förstår att något med licensens namn kan vara dåligt. Jag skulle kunna klä på en gaffel en darth-wader-hjälm och sälja den på Ebay. Så ser världen idag ut, och det är de stora och onda spelföretagen mycket väl medvetna om.

” X-Men: The Official Game” är sannerligen inget undantag till denna regel, utan fortsätter i samma dåliga stil. Redan i spelets menyer så börjar jag ana oråd, det känns väldigt 1993-futurism, vilket varken är speciellt positivt eller för den delen användarvänligt. Jag trycker igång spelet och drabbas därefter av en ännu värre chock. För att använda en gammal klyscha bakochfram, (den med; ”jag kisar under teven för att se om det inte är en xbox360 som står där”); Jag kisar under teven för att se om det inte är ett N64 som står där. Hela den grafiska biten är så fruktansvärd att inte dess egen mor kan älska den. Animationerna, texturerna och partikeleffekterna får mig att skratta ett elaksinnat skratt.

-Men det är ju hav…
-och!?
Det spelar faktiskt ingen roll när de fula gubbarna ändå försvinner så fort de dör och faller ihop på marken. Detta gäller även alla andra förstörbara föremål som står strategiskt utplacerade på banorna. Typ; en låda, en tunna och en dator. Ush!

Nu så är det ju inte så att dålig grafik per automatik gör ett dåligt spel, och inte sagt att definitionen ”dålig grafik” är detsamma som ”dålig teknik”. I så fall skulle ju alla spel till exempelvis Super Nintendo vara knappt spelbara idag, men många av dessa är istället bland det vackraste i världen på grund av fantastisk estetik och design. Det gäller att dra en klar linje mellan det tekniska i grafiken och det konstnärliga. En linje som i och för sig inte är nödvändig att dra i fallet ” X-Men: The Official Game” där båda är undermåliga.

Men teknik är ju långt ifrån allt, det finns ju ett spel under ytan också. I ”X-Men: The last stand” har utvecklarna Z-Axis bemödat sig med att låta spelaren ta kontroll över tre mutanter i en slags upptakt till filmen med annat namn. Man får spela som Wolverine (såklart), Nightcrawler samt Iceman. Historien förs framåt med hjälp av mellansekvenser med serietidningsestetik som faktiskt är ganska fagra och välgjorda till skillnad från allting annat i spelet.

Ett vanligt uppdrag med Wolverine i ”X-Men: The last stand” ser ut på följande sätt:
Man börjar i ett stort rum med en massa gubbar i. Man ska slå ner alla. När man har gjort det så kommer det lika många till. Så håller det på ett tag. Sedan så står det: Objective Complete, en dörr öppnas till en lång korridor. När man passerat genom denna så dyker ett nytt objective upp, typ ”döda alla gubbar”. –II- (samma procedur som tidigare) Sedan så får man slutligen använda hjärnan. Man ska nämligen slå sönder en dator så att en dörr öppnas. När man kliver ut ur denna så klarar man banan. Sedan följer en likadan. Kul? Nej tack!

Men Hey! Det finns ju två andra gubbar ju! Ja just det ja. Och alla har de speciella skills. Nightcrawler kan teleportera sig framåt och man kan därför uppnå höga hastigheter. ”Yes”, tänker jag listigt, ”Det betyder at jag kan peppra på knappen och springa förbi alla gubbar”, och detta funkar den första banan. ”Success!” Men sedan så har utvecklarna löst det så fiffigt att man måste utföra olika objektiv för att kunna ta sig vidare. Tillexempel slå sönder en dator eller att döda alla gubbar.

Den sista karaktären, Iceman, är en gubbe som surfar i luften på fula isbitar. Man kan också skjuta is på gubbar. Här blir spelet lite annorlunda. Man ska släcka eldsvådor, och efter det så kommer det gubbar man ska döda. I luften! Vad jag glömde att säga förut är att det på alla banor finns hemliga datachips som ligger och svävar i luften. Om man samlar alla dessa så kan man klara banorna till 100%, och det vill ju såklart alla riktiga gamers. Detta ger spelet ett fantastiskt mervärde och man kan spela om de fantastiska banorna gång på gång. Inte.

Efter några timmars spelande så orkar jag inte mer. Efter bana på bana av samma sak så bryter jag ihop. Jag trycker på alla knappar, hårt, skriker diverse fula ord och ägnar mig åt allmänt osportsligt beteende. Sedan så trycker jag av mitt Xbox360 och tar ut skivan för gott. Sedan så rör jag aldrig spelet igen. Jag vet att jag borde spela igenom det för att recensera det, men min mentala hälsa klarar inte av det. Jag brukar vara uthållig, Jag spelade till och med igenom ”Perfect Dark Zero”, men det här är bara för mycket. ” X-Men: The Official Game” är överlägset det sämsta jag någonsin har testat, och jag rekommenderar det inte ens till min värsta ovän. (spelutvecklarna då)

Filmlicensspel, ja säga vad man vill. Ofta blir det så här. Men faktiskt så finns det bra spel i genren. "King Kong" till samma format är ett fint exempel på hur ett bra spel ska göras, och känns som en obeskrivlig lättnad att köra igång efter det här. Det känns skönt att veta att det även finns spel som inte går in för att få mig att ta livet av mig.

Kim Ekberg